Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Hasses tänder

”Nej men hej, står du här och väntar!?” Hasse klev av mopeden, la den ensilageliknande hjälmen mot min kind, trängde sig förbi och ryckte i handtaget ett par gånger innan huset släppte sitt grepp.” Jamen seså... Stig på då... Kom in. Stig på för fan...!” 

Jag rundade magen, sidsteppade mot köket och undgick på så sätt matväskan han likt en amerikansk fotboll dängde in i toadörren vid hallens End Zone.

En förpackning mazariner gled över plastduken, utspillt vatten och kaffe slog upp från spisen och Hasse gick an om idioterna på jobbet. Det vanliga tugget: Rationaliseringarna, skifttillägget, utslitningsskador och naturligtvis förman Andersson. Jag satte armbågarna mot bordet, sjönk ihop mot knogarna och betraktade plastdukens brännmärken, hur de koncentrerades mot fönstret. Tjugosju. Längre kom jag inte innan jag yr och desorienterad tvingades släppa fokus och se den skäggiga hakan fortsatt leka tittut under hjälmkanten.

Hasse satte sig. Näsan innanför hjälmen, mycket röd och mycket sned, låg intryckt och som utsmetad över Errol Flynn-mustaschen, vilket faktiskt också var fallet. Insparkad efter ett fylleslagsmål under 70-talet. Nu vibrerade den ändå svagt medan han från tygpåsen drog fram ett sexpack Pripps och lirkade fram två öl.

”Hjälmen Hasse”, jag hör knappt vad du säger, sa jag och vek undan folien från en mazarin.

Han drog upp den i pannan.

”Nej, den här jävla Andersson…” Hasse sträckte fram armarna, spretade med de besynnerligt artistiska fingrarna, där endast skärsåren och de gulgrå naglarna stod i symbios med resten av det grova, nästintill burdusa intryck han gjorde, sa: ”Dubbelhandsfattning!” och knäppte upp burkarna likt ett anslag. Orkestern var igång.

Klunk efter klunk. Burk i givakt, rätt upp mot taket. Drunkningslänge. Till han efter ett par lätta vispningar smällde ner den på bordet, fattade tag i den andra och blottlade en noshörningsliknande käft i en våldsam rapning.

”Också går han runt med sin pipa och snackar om att inte jag ska röka…”Pekfingret och Rolling-cigaretter for in och ut ur munnen. Och trots det inlevelsefulla snacket om jobbet, om hur förtjänt han var av sina öl efter att ha stått och sett kylvätska skumma mot skärstålet i fleroperationsmaskinen alla dessa timmar så var han ändå inte riktigt närvarande i stunderna när pekfingret åkte in. Han kände efter, tryckte, räknade liksom för sig själv och så ständigt detta hummande.

”Vad är det med munnen Hasse?” sa jag, och möttes av en ertappad blick.

”Ja…Mmmm…Alltså. Äsch…Vänta… Det här kommer att te sig styvt.”

Hasse vände sig mot byrån som radion stod på och rasslade fram en hovtång ur lådan. Vändningen tillbaka kom överdriven och våldsam och fick irisarna i ögonen att dras samman. Över bordet halvlåg han och slog befallande med tången mot mig: ” Nu ser du efter så jag lägger käftarna om rätt tand här va! Du ser det är som bedövat här uppe.”

Jag reste mig från soffan och tvingade mig själv mot gapet som stank av tobak, öl och förruttnelse. Fyra sorgliga stumpar satt kvar på sidan han pekat ut varav en fäste i överkäken som i en köttig knut.

”Jag tror jag ser vilken du menar.”

”Däe daaer fa!”

”Ja.”

Hasse lät tångens käftar krama tanden, struphuvudet kluckade som en pingisbolls sista studsar innan han bytte fattning och tog bägge händerna till hjälp. De ljusblå ögonen gick från sida till sida, svett och tårar blänkte fram, och som han så många gånger kastat ut med fiskespöet knyckte han fram armarna i ett ”GAAAAAAAH!”

En hastig skvätt av mörkrött blod gick ut från käften.

 ”Titta… Se nu efter så jag fick ut fanskapet riktigt”, sa han, slängde tången på bordet och rotade ännu en gång runt med dirigentfingret.

Han drog ut det mot kindhålan och vidgade gapet. Resterna, en krater av rödsvart blod och inflammation låg där och pulserade som ett rymdfoster kippande efter andan.

 ”Allt klart”, sa jag, ”fast du borde nog lägga någon sorts antibakteriell salva i det där hålet. Det ser faktiskt rätt sjukt ut.”

Han tog ett par rejäla klunkar av den andra ölen och sträckte ut sig mot fönsterkarmen i ännu en storartad rapning.

”Man får för sig saker… Själv lärde jag mig vikten av att borsta ur käften tidigt.”

De besynnerliga fingrarna vred ömsint på mässingsasken som stått vid fönstret. Han ställde ner den bredvid tången.

”Morfar sa alltid att den här snusdosan var magisk. Efter kaffet. När han gick med tandvärk, funderade på något, eller hade skitan. Magiskt! sa han, efter att ha lyft ur en pris. Och jag trodde alltid att det var snusen, att gubben fått för sig saker, men se här.”

Hasse öppnade det ärrade mässingslocket och skakade om ett femtontal tandrester.

”Mina allihop.” Han drog upp överläppen med fingrarna. ”Och titta nu här!”

Långt bak i den infekterade munnen pekade Hasse på en isolerad rest som inte var fullt lika askgrå som de andra stackars stumparna.

”De växer ut igen! Lägger jag en utverkad tand i gubbens gamla prislåda så växer det ut en ny i käften på mig sedan. Magiskt!”

Jag tog mig för pannan, tog ett bloss av ciggen och rörde ner den i askkoppen. ”Hasse, det fattar du väl att det inte fungerar så.”

”Man måste tro, så sa alltid gubben. Tro! Tror du bara tillräckligt mycket kan vad som helst hända.”

Han lät den sorgliga rest till tand som låg på bordet samla sig med resterna av hans garnityr och ställde upp mässingsasken som för att abrakadabra-dra i solen.

 

Jag satte mig i min gamla Ascona och var tvungen att tända en cigg trots att rutorna inte gick att få ned. Och med röken svidande i ögonen försökte jag tro på Hasses tänder. Tro på att veven till fönstret faktiskt skulle funka. Tro på att jag skulle vinna på V-65 och nästa vecka köra omkring i en ny Bmw. Tro på att den där inre klådan som ständigt rev i mig skulle stillas, och tro på att mitt skrivande någon gång skulle börja teckna en sorts väg jag kunde följa. Fast egentligen visste jag ju. Imorgon var det onsdag. Planeringsmöte med handläggaren på Arbetsförmedlingen där ännu en del av min personlighet skulle grå-tonas och hänfalla staten.

Men på övervåningen i det lilla torpet låg Hasse och sann-trodde med en käft som sprängde och kliade. Låg med ett leende som tycktes bli allt djupare som i trots mot all förvägrad nattsömn och likformighet. Det var nu länge sedan Hasse gnisslade tänder. Hur verkligheten än förhöll sig, tandlös skulle Hasse aldrig stå.




Prosa av Robert Jonsson VIP
Läst 498 gånger och applåderad av 4 personer
Utvald text
Publicerad 2017-04-03 16:05



Bookmark and Share


  aol
Bra berättat där mannen
2017-04-06

    ej medlem längre
Bra berättat. :-)
2017-04-03

  Nils-Robert
Jäkla kul berättelse om Hasse.:-)
2017-04-03
  > Nästa text
< Föregående

Robert Jonsson
Robert Jonsson VIP