Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

En Labanhistoria (uttråkad)

... Så jag for upp till Fredriksberg. Satte igång ett projekt med Jord- Jim Pettersson och Hanna Karlshordotter och Ful- Sven ” Stina- Martin” Ox. Vi ville göra en blues- soul- jazzfestival mitt i Lisjön. Drog ihop alla flytöarna till en enda stor.
- "Hur ska vi annonsera detta då", frågade Stina- Martin, "telefonkedja kanske?"
- "Jag har dator och modem", sa Hanna och fingrade blygt på blusfållen runt halsen.
- "Så i helvete vi ska!", vrålade Jord- Jim så att skägget vajade.
Så hände det sig att varje arla morgon, under hela månaden juli, stod Jord- Jim på den gamla galgbacken och blåste ett morsemeddelande på sin ärvda bronslur:

”Mitt i Lisjön /stopp/ Soul och jazz och blues /stopp/ 1 augusti /stopp/ Ta med er era instrument så spelar vi tills vi stupar/stopp/ Rune Spraxkya och hans band kör några hyllningslir till Cal Tjader /stopp/ I priset ingår det soulfood, sprit och förskolan Lilla paddan spelar upp Ingmar Bergmans Saraband i pauserna./stopp/ ”

Emellanåt hamnade jag i melankoliska dvalor över skrivhäftet. Det enda jag fick fram var ”jag” om och om igen, utan att märka en begynnande förälskelse. Och mitt i ett j, en förmiddag, kom Jord- Jim besvärat förbryllad till min jordhåla. Bar på en stor säck av brunt säckväv, slängd över sin breda axel.
- "Höj i köja", hälsade han.
- "Karma coma", hälsade jag tillbaks.
- "Äh, håll truten!", röt han och släppte säcken med en duns.
- "Vad fan är det här?", frågade han. Kliade sig lite i skägget, nickande med en begynnande avsmak i ansiktet mot den pyrande gamla brasan från natten. Den var i omkrets två meter och när den hade brunnit som bäst hade det sprakat upp i natthimlen nya stjärnbilder men nu var det bara några sotiga grenar och varm aska kvar. Runt den kunde man se mina nakna dansande fotavtryck. Jord- Jim blängde på mig en stund.
- "Jävla naturromantiker", morrade han och jag sänkte blicken lite generat. Jord- Jim drog en djup inandning. Var på väg in i en lång högljudd förmaning men andades ut långsamt. Jag pekade på säcken för att bryta stämningen och såg frågande ut.
- "Jag vet fan inte", sa Jord- Jim och satte sig på huk. Satt så, stilla och uttryckslös i ansiktet i några minuter. Plockade upp en sotig pinne från brasan tillslut, sopade bort barr och började rita i jorden en karta. I mitten gjorde han konturer till ett vattendrag med en symbol innanför. Han sa inget bara ritade och gjorde symboler i en allt snabbare men hela tiden i en säker takt. Förundrat såg jag på hur kartan, hur berättelsen tog fart runt oss, i oss, i mig. Kände mig andaktigt delaktig i något stort, i något magiskt och helt plötsligt rappade Jord- Jim mig på låret med pinnen. Ungefär som han sa ”Håll käften! Inget sånt tjafs! Se bara på vad jag har att berätta” och fortsatte sen att teckna symboler i skogsmyllan:

” Jag for till Käringtjärn för att vittja fällorna när jag i en glänta såg en folksamling. Jag smög mig närmre. Smälte in i den yttre kanten av folksamlingen. Sneda luggar hade vissa, konstiga veck i pannan och tjocka bågar på glasögonen. Dom hade något i blicken som antydde att de såg genom världen, genom alla andra människors verklighet. På en stenbumling satt en tjomme med krulligt hår och tuggade på en kantarell och yrade något om Shiva och brinna. Stod där och lyssnade bara, betraktade med en..”

Jord- Jim stannade upp med sitt ristande i jorden. Vände blicken inåt, länge nog för att en mygga skulle hinna sätta ett stygn av sommaren på hans arm. Vände tillbaks blicken mot berättelsen på marken och skakade på huvudet, tydligt konfys men började rita igen:

”.. fascination... Vill inte prata mer om det”

Jord- Jim gjorde en klar och tydlig symbol här; Våld. Väntade några ögonblick så att symbolens innebörd och hans svarta blick skulle sjunka in i mig. Satte pinnen mot mitt lår och berättelsen fortsatte:

” Det var en snedlugg som yttrade till en annan snedlugg att det kunde vara en kommentar till Strindbergs ett drömspel. Jag ropade ett kraftigt ”Håll käften!” och mitt i alla uppståndelse och med mina armar som pistonger i en ångmaskin, råkade jag knocka den där medvetslös.”

Jord- Jim ristade i jorden, som sist, en pil som pekade mot säcken. Jag hade mina misstankar men tittade uppfodrande på honom. Han reste sig upp. Sopade bort berättelsen med foten. Tvekade men hällde ut innehållet.
- "Så, vad fan är det här?", frågade Jord- Jim.
Jag reste mig upp och gick fram. Vände försiktigt runt kroppen. Håret var krulligt, pannan hög och en hand visade tecknet V.
- "Det är Bruno K", sa jag och drog försiktigt upp hans ögonlock. Kunde se tecken till att medvetslösheten började avta.
- "Rejält utslagen blev han", sa jag i en saklig ton och var precis på väg att be Jord- Jim hämta vatten ur den porlande lilla bäcken som rann förbi min jordhåla, när han dundrade ett ” Förlåtmigsomfandå!” och greppade Bruno K:s ankel med sin stora näve och stövlade iväg ilsket. Jag såg Bruno K:s hår guppa och glida över barrträdsrötter, blåbärsris och lyckligt solande kottar på marken.




Prosa (Novell) av Thomas
Läst 306 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2017-04-14 19:35



Bookmark and Share


  madinsane
du alltså.. jag blir solvarm av det här. och leende. du är bäst.
2017-04-15
  > Nästa text
< Föregående

Thomas