I Dan Anderssons hemtrakter, på en myr, vi träffades igen. Jag med gitarren på ryggen och Jord- Jim Petterson i ett par slitna byxor. Tyget runt låren var utnötta, det var bara en tunn väv som höll hår och hud på plats. "Var det av nervösa anledningar?", "Ett filande med handflator?", "Jord- Jim Pettersson med svettiga händer och spända käkmuskler?". Det var de första tankarna som snabbt for runt i huvudet när jag väl träffade honom. Men det började med att jag ville gina över myren. Vinglade mig fram på halvt multna och smuliga spångar. En labyrint i ödemarken med en natur som nästan gjorde en lunchrap, kliade sig däst på magen och sträckte ut sig i middagssolen. Jag klev in i en sorts disträhet, en utkikspunkt som stegrar och stegrar tills man har..
- "Moln runt anklarna!", avbröt Jord- Jim mina tankar, när jag nästan gick in i honom där han satt på en rotvällt gammal tall, bakom en vassrugg.
- "Du är då verkligen pöjkfan med hallonsaft i ådrorna", sa Jord- Jim och kliade sig med ett finger i mungipan.
Den andra handen hade han bakom ryggen där det kom ett kramande rytmiskt knarrande. Jord- Jim pekade på gitarrhuvudet som stack upp ovanför mitt huvud.
- "Vad fan är det där?", undrade Jord- Jim. 
- "Det är min gitarr", sa jag.
-” Det ger du..”, morrade Jord- Jim till när jag var på väg att hänga av mig den.
- "Nåväl.”, sa Jord- Jim lite mjukare, ”Jag kan om du vill, uttrycka det mer som om min mun vore en trägrind med thé- brun platina. Vill du det?", frågade Jord- Jim.
Jag rykte på axlarna.
- "Ja alltså jag kan öppna min grind", fortsatte Jord- Jim, " och mina ord leda dig till ett snår med prunkande röda vildhallon. Kan låta det växa några gula och vita också. Vill du ha humlor brumma välkommet och fåglar vissla och kvittra i skuggan under ett lövträd, så kan jag fixa det också. Men det kommer fortfarande sticka i hallonsnåret: Det ger du fan i!".
Jag visade med en gest att jag förstod vad Jord- Jim menade. Solen höll på att sätta eld på min hjässa så jag nickade mot Jord- Jims skugga och undrade om jag fick sätta mig i den som skydd. Jord- Jim besvarade min undran med att istället ta fram handen som han gömde bakom ryggen. Det var en lädersko han kramade om. Bruno K:s sko?
-"Vad hade hänt honom förresten?", tänkte jag. " Var hade Jord- Jim gjort av honom? Lämnat honom lutad mot en varm stenbumling? Hans trogna skara på knä runt honom? Förmodligen höll dem andäktigt och hällörat andan medan Bruno K viskade fram en dikt medan den sko lösa foten krattade ett lingonris mellan tårna. Kanske dikten handlade om totemdjur, karonska nätter, sönderkyssta ekon och dubbel bokföring. Vad vet jag men gissar att efter varje avsnitt väste öjierapostlarna en snabb ut- och inandning. Stackarna alldeles blåa i ansiktet."
Jord- Jim avbröt mina tankar med att drämma till med skosulan i stocken och fortsatte sen att krama om skon men glida sulan i takt mot ena låret."
- "Ha på dig stringtrosor", sa Jord- Jim efter en stund.
Jag såg mest fånig ut. Den kramande släpande rytmen från skon och solens heta fingrar på min hjässa fick mig att vaja som i trans.
- "Det var så Stina- Martin sa det.", sa Jord- Jim.
Med den andra handen kliade han sig sen på näsan. Snörvlade till. Kollade in tumnageln. Titta upp mot solen. Kisade mot solen. Bet av en bit nagel. Famlade lite med handen bakom ryggen. Spottade ut en bit nagel. Hitta det armen sökte och lyfte fram en ryggsäck som låg skymd bakom stocken. Jord- Jim spottade ut en bit nagel till och öppnade upp ryggsäcken med en hand för kramandet och glidandet med skon upphörde inte. Ur ryggsäcken plockade Jord- Jim, i nackskinnet, en orange- och vitrandig skogskatt. Den såg stel ut men hängde där med orädda ögon och utan rörelser i Jord- Jims nypa. Han lade katten över det ena knäet och låret och placerade två fingrar vid kattens nosrot. Började drar lätt över pälsen, mellan ögon och öron, utöver kroppen, hela vägen till svansspetsen. Började om igen vid kattens nosrot. Han fortsätta denna rörelse metodiskt och efter varje runda vinklade han handled och axel en aning och kattens kropp följde efter och böjdes allt mer. Efter hur mycket tid vet jag inte, katten var kvarts halvt böjd ungefär, och det yrde en del katthår mellan oss, började djuret spinna tillsammans med dem rytmiska ljuden från Bruno k: s sko och Jord- Jims byxtyg. Det var ett dovt spinnande som fick luften mellan oss att vibrera. Pälshåren studsade mellan min, kattens och Jord- Jims kropp. Ju mer Jord- Jim smekte desto mer katthår hamnade i den vibrerande luften. Spinnandets styrka och Jord- Jims rytmiska behandling av Bruno k: s sko skapade en variation i vibrationerna, en separation och en komprimering som skapade en kropp, en golem av vibrerande luft och katthår.
- "Jam Spermatozó är hans namn", sa Jord- Jim när golemen stod där färdig till slut.
Jord- Jim såg nöjd ut.
- "Jam Spermatozó gör din grej", sa Jord- Jim.
Golemen började dansa en twist.
- "Se hur Jam pressa sina knä, armbågar och höfter mot världen i en cool sakta twist", sa Jord- Jim med stolthet. "Se hur han lever i denna livmoder".
Han åsyftade nog inte bara till myren. Han menade grandiost hela världen. Hur han, Jam Spermatozó och katten skulle befrukta världen med soul, jazz och blues.
- "Kånrad", sa Jord- Jim.
- "Hmm?", undrade jag.
- "Katten heter Kånrad", sa Jord- Jim.
Kattens kropp var nu en perfekt ring. Bakben och framben var fastlänkade och med en lätt knyck hamnade kattskallen som en juvel på ett kungadiadem. Kattens svans ringlades konstfärdigt till sig innanför diademets innerrand. 
- "Men han föredrar att kallas Tissetassen", sa Jord- Jim, och lade ifrån sig läderskon på stocken och satte på sig sin katthatt . . . . .