Mot aftonen härlig sommardag
var inte mer än ett skönt minne
Vägkantens plommon
lockade att smaka blå, fyllig frukt

På bergsängen möttes
getabockars bräkande hjord
jag brast i gråt med roande
moln i himmelns tårström

Undangömda kärlekstårar från
blyg pojkes bruna ögon
rann ut i halsöppning, mot bröst,
torkade över hennes hjärta

I skymningen restes ett tält,
nattlogi, i vild bergsskogsunge
barrskogs klådsdoft, i vit skum
stänkande i bergsbäcks dån.

Hennes kropp som vårblomma
var vacker som sippa, oerfaren,
tänkte jag, berörde, smek min blomma,
kvällen fördunklades

På mina armar vilade, ryste av
välbehag hennes varma kropp,
slö henne i min famn,
kramade min vänaste blomma,
den ljuvliga hettade, glödde.

En härlig första kväll och natt
ovanför stjärnhimmelns bälte,
i vårt gömställe på bergen,
fjärran från mänskors värld,
nära vår Skapare!

© Heikki Hellman, Första maj, 2017