Länge hade han försökt anamma den klassiska musiken, det vill säga den västerländska musikens urmoder, anamma den och se upp till den som en själens fostrare, en känslornas amma. Bröstet som skänker honom den andliga mjölken. Men den var för harmonisk, för ypperlig och återspeglade inte det oregerliga kaos som domderardei hans vemodiga inre.
Beethoven gick an, men bara när han var galen. Han kunde verkligen uppskatta nian och Zarathustra, som realiserades genom strauss musikaliska medvetande. Dessa verk var inget annat än storartade. Bach var för from, för innerlig, som om han spelade fyrhändigt med Gud. Fabian hade själv aldrig upplevt denna innerliga fromhet och uppfattade den därför som främmande. Det var sorgligt eftersom den måste vara mycket vacker.
Neoklassicismen gick inte. Musiken var ett enda myller av återhållsamma och karaktärslösa toner, den lämnade honom alltid kall och oberörd, tom. Franz Liszt, Edvard Grieg, Igor Stravinskij och alla dessa opersonliga opus, han förstod dem inte.
På senare tid hade han lärt sig uppskatta Bartok, men också Wendy Carlos, i synnerhet hennes makabra tolkning av Hector Berleoz Dream of a witches sabbath. Ni förstår, det var klagoropen, de var obegripligt vidunderliga, ett alltets klagan.
Än så länge hade han bara börjat röra sig i denna nya dimension. Ismael hade lärt honom att det fanns en hel värld att utforska, musiken kände inga gränser.

Ismael stod och väntade på honom utanför konserthuset. Fabian ville inte tro sina ögon. Ismael bar smoking. Fabian tyckte att han påminde om Brahms. Den var minns två storlekar för stor och hade lite slitna ärmar, men i övrigt var den som ny.
De fick stå i kö utomhus. Man målade om inne i foajén. Hela tiden hotade ett mörkt illasinnat regnmoln högt uppe i himlen, men det släppte aldrig.

När de kom in i den kolossala byggnaden skyndade sig Ismael till toaletterna. Han blev kvar där inne en lång stund. Fabian tänkte precis knacka på dörren för att fråga om allt var okej när han kom tillbaka ut. De hade hyfsat bra platser. De satt tio meter från orkestern, i mitten. De satt bra där. Konserthallen var belamrad med påfåglade människor. Vissa av dom skrämde honom. Orkestern stämde sina instrument, ett inferno. Ett stormande hav av kaos, oregelbundenhet och disharmoni. Det var fruktansvärt vackert. Då kom Fabian att tänka på musiken de strax skulle höra. Han kunde inte minnas vad den kallades, så han böjde sig fram till sin vän och viskade. Ismael svarade lågmält "Den kallas för ..." det där sista hörde han inte, för just då utstötte ett av instrumenten ett ohyggligt ljud som fick hans hjärna att vilja flyga ut ur skallen och vändas ut och in. Det var inte så att ljudet var överdrivet högt, förvisso var det högt, men inte så att det gjorde ont i öronen. Det var bara väldigt egendomligt och liknade ingenting han tidigare hört. Det var som om ljudet kom från en grotta av ett okänt instrument som gav ifrån sig, ett i universum oplacerbart och karaktärsförvridet ljud, som inte gick att definiera med hjälp av kända kosmiska lagar. Fabian hade inte förstått det, men vad han tidigare tagit för orkesterns finstämmande av instrumenten, var i själva verket styckets ouvertyr.

Det blev tyst en god stund, sedan kom ett litet plingande, knappt märkbart ljud. Han kunde inte avgöra vilket instrument det var som åstadkom det. Först tyckte han att det påminde lite om en triangel, men det var någonting i ljudets bråddjupa klangfullhet som fick honom att ändra uppfattning. Ljudet kom som i vågor, svängde hit och dit och gick in och ut ur sig självt och skapade på det sättet flera olika dimensioner. Han kunde inte riktigt beskriva det han hörde ens för sig själv. Det liknade ingenting han tidigare hört. Han visste inte att musik kunde skapa ett sådant mångfacetterat djup. Det här var något helt nytt för honom. Det klangfulla ljudet avtog såsmåningom och ebbade ut i små suggestiva vågor. Därtill föll något in som påminde om ett kvinnoväsens jämrande. Det började extremt lågt, knappt hörbart, stegrade sedan succesivt och avslutades i ett plågsamt klagorop. Fabian bara satt där och gapade. Han var helt uppslukad av musiken och märkte inte att Ismael iakttog honom. Han knackade på Fabians axel och sträckte fram något mot honom. En skrumpen liten sak låg och guppade i hans hand. Det var en svamp. Den var absintgrön. ”Här broder.” Fabian tvekade en stund men tog sedan emot den. Ismael tog upp en precis likadan ur sin bröstficka och stoppade sedan in den i munnen. Han uppmanade Fabian att göra likadant. Återigen tvekade han och stoppade sedan in den i munnen. Den smakade nästan ingenting. Då föll tre instrument in i rummet, samtliga med vitt skilda tonarter. Det var som om ljuden for runt i cirklar, rektanglar, trianglar och spiraler samtidigt. Nu började han känna av svampen. Den verkade snabbt. Han kände sig egendomligt lätt och lyhörd. Hans sinnen skärptes. Sinnesintrycken blev mer intensiva och närmast fysiskt påtagliga. Verkligheten fick en helt annan karaktär. Den blev mer eggande, mer suggestiv. Musiken färdades från hans hjärta, in i diafragman och vidare upp i ansiktet. Där efter strålade den in som ett livseget väsen i hans hjärna och projicerades ut som en upplevelse i alla sinnen samtidigt. Nu började han se konstiga syner. Han såg en stor portal som glimmade och glittrade och vars struktur baserades på Fibonaccis siffror. Han såg en stor slottssal och en liten pojke som satt och lekte med ett schackbräde på ett schackrutat golv. Han såg en ung man med en vit, fläckig tröja och svart sovmask som täckte ögonen. Han såg sig själv genom Ismaels ögon. Han såg sin mor och en vit duva. Han såg en stjärna födas och en annan dö, samt en massa andra besynnerliga ting som förundrade honom. Han såg en sked med ansikte. Så som han hade sett det hemma i köket under samtalet med sin far. Det var då, i den specifika stunden, som hans jag släpptes ut ur sitt ägg och föddes på riktigt.