MÅ DE HATA, BLOTT DE FRUKTAIdag ska familjen på utflykt. Närmare bestämt till Kanalbanken. Där ska vi alla hjälpas åt att tvätta och putsa familjens bil, en grå fyradörrars Morris minor. Matsäck ska också tas med. Idag ska vi framstå som en helt normal och vanlig familj. Vi packar in oss, fyra barn av varierande storlek, i baksätet. Trångt blir det. Styvfar tar plats bakom ratten. Matsäck och biltvättgrejor läggs i bagageutrymmet. Styvfar tycker att vår innekatt Ester också ska följa med på utflykten. Ester får sitta i framsätet i mammas knä. Väl framme vid Kanalbanken, plockas filtar, matsäck och biltvättsgrejor fram. Katten förankras i ett långt snöre runt ett träd och går runt och sniffar på alla goda dofter. Solen lyser. Inte moln på himlen. Inte inombords heller. För en gångs skull. Först tvättas bilen med vatten hämtat ur kanalen. Sedan torkas den och putsas med bilvax. Allt går smidigt när alla hjälps åt. Filtarna breds ut på gräset och matsäcken plockas fram och avnjutes i god sämja. Inga åskmoln syns till. Snart packas allt ihop. Och färden hem påbörjas. Bilen glänser som putsat silver. Katten Ester vill inte alls åka hem. Hon har fått smak på utelivet. Ester slingrar sig ur mammas knä. Klättrar ner under framsätet. Där sätter hon sig och bajsar och kissar, som i ren protest. Styvfar förvandlas till ett åskmoln. Håller krampaktigt i ratten hela vägen hem. Vi barn sitter tysta som möss. Vad ska hända när vi kommer hem. Vi anar det värsta. Antingen får mamma stryk eller också katten. När vi parkerat får vi barn plocka ur all packning ur bagaget. Styvfar sliter ut katten i nackskinnet. Marscherar in i lägenheten. Direkt in i badrummet. Där sätter han på duschen, med kallvatten. Håller Ester i ett stadigt grepp och duschar henne medan hon förtvivlat jamar. Samtidigt skriker han att hon minsann ska lära sig att inte skita och pissa i bilen. Mamma är ute vid bilen för att städa upp Esters skuld. Vi barn har satt oss i köket. Vågar inte gråta eller prata. Vi bara lyssnar till Esters hemska jamande. Fast vi är barn vet vi att man inte kan uppfostra en katt med kallt vatten. Inom mig växer den svarta bollen av hat. Och rädslan skriker ordlöst efter någon, som aldrig finns.
Prosa
av
Elisabeth Nilsson
Läst 514 gånger och applåderad av 12 personer Publicerad 2017-05-11 16:05
|
Nästa text
Föregående Elisabeth Nilsson |