den lutar sitt, gamla tallen,

talar till sig själv, milt och vackert

sträcker sig och kvistar ett mögelsot

grunnar på sitt rekviem

om han då med sin rot

får hitta ett annat hem

slöjmoln tittar småleende på

makar tillrätta små droppar i kjolarna

blossar mot solen i uppgång

frågar fader vind

om tallens sista sång

må ge kåda på mänsklig kind

mossan tiger stilla och väntar

han vet när timman är slagen

mjukgör sig intill och bidar

 bistra natten och sen

av virket bonden vackert snidar

ty tallen har återvänt hem.