Igår hällde dagboken upp regn.
Idag spänner en solsol över alltihop. 

Östanvinden rycker i syrenens grenar
och blommorna spricker lila. 

På kullen står en mås
med solen till huvud, 

skolklockan på väggen
suckar utandning 

och låter ungarna rinna ut
ur stolarna och teglet. 

Syrenens sötma slår ner i markens lunk,
där mina händer minns 

de snåriga nässlorna.
Min själ repar sig. 

Man vill inte tänka på det: några av träden
redan märkta för den ofrånkomliga sågen. 

Timmar. Timmer. Jag har mitt fribrev i fickan,
dammigt men alltid aktuellt, 

som om livet självt låg i grodd
där i mörkret. Och jag tror 

varje barn har ett sådant brev
som väntar på att slå ut 

när det ringer sommarlov, klockorna stannar.
Jag sänker min sjungande hand av hö 

över mitt eget krokiga liv. Klockan andas åter in
och ungarna sugs tillbaka i teglet och väntan igen.