Det som följer mig tyckts aldrig upphöra. Tycks aldrig försvinna. Som i ett djupt vaggande mörker finns det alltid där i varje av mina andetag. Inom många av oss. Jag vet inte om det är på riktigt eller från en annan värld. Jag vet egentligen ingenting längre. Kanske har jag aldrig gjort det. Den mörka natten breder ut sig överallt runtomkring mig, även när solen står som högst på himmelen. Det är frost i gräset fastän det är Maj.
När jag vandrar längs den grusbelagda stigen är allt runtomkring mig som ett avlägset töcken. Jag är ensam, så som jag alltid har varit. Så som alla någon gång har varit. Det finns gestalter och levande väsen överallt runtomkring mig, men deras förekomster står stilla och är undanskymda i ett lager av skuggor. De iakttar på avstånd och ibland ropar de något i min riktning, men jag hör inte deras budskap. Orden dör strax ut och fångas upp av den svala vårvinden. Nu faller snön.
De svarta korparna cirkulerar på himmelen och kraxar uppgivet i hopp om att få svar. Jag förstår vad de säger men de förstår inte mig. Hur högt jag än skriker så når mina ord inte fram. Jag förstår dom, men dom inte mig. Vad jag än säger så fortsätter de bara att kraxa uppgivet. Jag försöker vara så tydlig jag kan men mina ord når aldrig fram. Till sist så ger jag upp och tar på min mask. Det är det enda som de förstår. Det enda som når fram. Strax upphör korparnas rörelser och de försvinner någon helt annanstans. Till någon helt annan. Kanske till en varmare plats.
Jag tar av mig masken och känner hur andetagen åter blir tunga, och blicken blank. Åtminstone är detta på riktigt.
Det är kallt, men jag fryser inte. Jag brinner oupphörligt, och det är därför jag alltid sover med fönstret öppet trots att det snöar utanför.
Benen känns tunga men mina kliv verkar aldrig vilja upphöra. Jag vill stanna men kan inte förmå mig att ta kontroll över vart jag nu är på väg. Jag lägger märke till händer som försöker greppa tag i mina armar när jag vandrar längsmed branten som tonar ut i vad som tycks vara ett oändligt hålrum.
Ibland stannar jag och ser någon jag talat med förut. Vi samtalar och ler, men vi förstår inte varandra. Vi skrattar och skojar trots att vi blöder. Vi plåstrar om varandra. Sedan omfamnar vi varandra och går skilda vägar igen. Dom fryser men jag svettas. De har sina fönster stängda när vintern breder ut sig.
Jag älskar luvan som alltid omfamnar mitt huvud. Då får jag vara ifred. Då får jag vara mig själv. Jag slipper förklara vart jag är på väg och varför jag inte har masken på mig. För med luvan blir jag också osynlig för dom jag inte vill se. Jag slipper skrika mig hes i onödan eftersom jag bara möts av höjda ögonbryn och flackande ögon från omvärlden.
Det känns också fint. Att stundvis kunna simma i det klarblå vattnet utan att dras ner under ytan på grund av stenarna som sitter knutna runt mina vrister. Det känns skönt eftersom nån någon gång ibland även öppnar fönstret trots att de fryser. För min skull. För att jag svettas. Det känns skönt att slippa ligga ensam med snön. Det känns skönt eftersom vissa sänker min hand när jag sträcker mig efter masken. Det känns skönt för då slutar korparna cirkulera och det gör inget att det snöar, fastän det är Maj månad.