Klockan håller på att släcka själens ljus
när i de främmande länder
blir vi egoister och avlägsna.
Barndomens drömmar
börjar falla ned från hjärtat,
och vi glömmer henne.
Vi vill inte leva igen
under vindens träd
i forntida civilisationer
med samma speglar,
av båtarna som förliste.
Och vi glömmer henne!
Men, plötsligt, kommer nederlag,
mardrömmar, vindstormar,
och med slutna ögon
ropar jag på dig, mamma,
så att du få smygande får komma igen
att skrämma bort rädslan
och mildra mitt misslyckande.
Jag ser dig där
i den anlägsna barndom
sökande efter allas spår
och i mina rena drömmar
tecknar jag dina ögon,
för att läka mina sår.
Och jag griper dina händer,
som är moln med vingar
för att korsa springande
de mest avlägsna horisonter.
Jag går upp till barnens drake
med sparvar i mina fickor
för att stanna hos dig
i den där underbara sagovärlden.
Jag ätervänder
till mitt lands tusenåriga skogar,
och jag söker dig, mamma,
i ekarnas skugga,
i vetefältet, under pilträden,
i de sista reflexerna av söderns måne.
Och din frånvaro smärtar mig
liksom ett snöigt landskap
i den mest sorgfyllda tystnaden.
Då, saknar jag dig, mor,
till att bryta ned mina nostalgiska dagar
och känna dina ögon
genomskinlig av godhet
finns överallt.
Och jag drömmer om att återse dig
på den gamla vägen,
för att sätta oss vid trötthetens kant
och, i evig kram,
ge dig
mina glömda kyssar, mamma