Jag ser mönster. Jag ser mönster i allt. I dem jag ser på bussen, på tåget, i människor jag träffar. Mönster som återupprepas. Jag följer med vågen. Jag viker mig snällt för den stora vågen som sveper mig med. Jag viker mig för regnet, jag viker mig för alla dem som kommer in och sedan går ut ur mitt liv. Jag viker mig för din kraft, för den värld som du bygger upp som jag är så kär i. Jag viker mig för mina ord. Mina ord som är urvattnade liksom jag själv. Jag viker mig för kraftlösheten, för soffan, för teven, för alkoholen, nikotinet, sockret, fettet. Jag viker mig för min inre anorektiker som bankar på hjärtat med slaghammare. Jag viker mig för lusten som är så varm att den har försvunnit. Som brann upp som en tändsticka i ett av mina rum. Jag viker mig för det lilla barnet som bor i min kropp. För femåringen som nu har vuxit upp. Vad är det att sitta i denna kupévagn och vänta på att få stiga av? Vad är det att vara kär? Jag älskar alla. Jag älskar alla människor jag möter. Alla kroppar, ansikten, ögon, händer. Jag älskar han som luktade så äckligt att jag knappt kunde sitta kvar. Jag älskar hon som har så mycket smycken på händerna att de nästan faller av och som har smörjt in sin hud i brun utan sol. Jag älskar alla som skriver, som skriker, som ligger tysta om nätterna. Jag älskar tystnaden som inte alls är tyst utan helig. Jag älskar dem som är rädda, de som lever, de som dansar, som vågar satsa sina liv på konst, jag älskar dem som vågar, som kanske slutar utan pension. Jag har en relation med allt som finns runt omkring mig. Med golvet, med soffan jag sitter på. Det är kärlek. Kärleken finns i allt. I luften, regnet, på gatan, i ögonen som flimrar förbi. Den kommer alltid finnas där. I allt.