I morgondaggens hav, i solens mjuka sken,
vetter det himmelska blå i mina tankar igen.
Som i en sommaräng i högblom, fylld utav liv och frid,
spirar min längtan, spirar det jag känt ifrån första stund.
Förlitan står i varje andetag med henne för ett svar,
i varje ord, i varje blick, i varje leende hon ger.
Önskan om att hon skulle känna och berusas som jag,
är en knivsegg jag balanserat länge nog.
Att ge sig an och bejaka en känsla,
försakas och fördröjs i min rädsla.
Rädslan att falla till förtvivlans grund,
något jag har känt i från första stund.

Som ett åttonde under, bedarrande skön.
River hon barriären sten för sten.
Hänförs min själ för varje sekund,
av något jag upplevt i från första stund.
Men klenmod drar och sliter till försvar,
för att slippa stå själsligen naken och bar.
Ska förnuft besegras trots mitt klena gehör.
Eller skall den ljuvliga musik tystna och dö.
Vad än mina tankar må skörda och så,
börjar de och slutar än alltid i de himmelska blå.
Så vem är hon i mitt hjärtas grönskande lund?
Det är henne som jag känt i från första stund.