Förtroendekris är ju berättigande.

Det klart att det är viktigt att hålla sig till sanningen. Man bör inte mörka eller på något sätt gynna en sida. Det finns alltid två sidor av ett mynt. Man måste också ta människor på allvar. Medborgarna har ju faktiskt rätt att veta sanningen. Alla medier är rädda för att tala sanning,speciellt om det gäller invandringen. Den enda sanning som gäller då är om det är något positivt. Varför är man så rädd för att säga sanningen? Sanningen dör ju aldrig.
Samhällsklimatet är ju faktiskt så att medier överhuvudtaget tror sig ha rätt att sträcka lite på sannigen. Detta tycker jag är ett journalistiskt fel. Under mina år som insändarskribent har jag varit med mycket i tidningar. Men så fort man skriver något negativt om invandringen blir det total stopp,eller så ändrar man rubriken eller förvanska insändaren så den håller måttet till vad redaktören tycker.

Aftonbladet tog med mig för första gången för säkert 15 år sedan. Det var om hur omänskligt min barndom var med Barnhemmet och Fosterhemmet och det sexuella övergreppet. På något sätt skrev jag något om hur Socialdemokraterna hade fördärvat så många unga barn. Efter det blev det totalsropp på insändarsidan för mig. Jag blev helt enkelt tystad,de satte munlås på mig. Jag har inte varit med där tills dagens datum.
Är det inte så att insändarskribenten inte måste ha samma åsikt som redaktören. Då tycker jag det åsiktsförtryck. Detta är nog inte någon udda företeelse utan många har vittnat om det. Då tycker jag att det är bättre att redaktörerna skriver det själva. Detta är helt skrämmande.

Bo Grapenskog