Det var grått i himlen när jag anlände till München. Varför är den tyska himlen alltid grå och dyster? Jag hade inte så mycket tid till nästa avgång men jag hann slänga i mig en hamburgare och köpa en present där på stationen. Tåget till Hamburg avgick exakt 22.10 enligt tidtabellen.

Jag gick in och satte mig i en helt tom kupè och strax därefter kom det in två tjejer. De såg ut att vara något år äldre än mig. Den ena hade glasögon, var smal och långhårig, typiskt tyskt utseende. Den andra var söt, hade kort, lite lockigt hår. Hon var lång - tre, fyra centimeter längre än mig. Gud vad snygg hon är, minns jag att jag tänkte. Vi började prata direkt och jag fick reda på att de var på väg hem till Hannover.

Den snygga tjejen hette Hanna, den långhåriga hette Claudia. Hanna och jag pratade mest, Claudia sa inte så mycket. Vi pratade om allt möjligt - vi var nyfikna på varandras liv. Efter en stund sa Claudia att hon är trött och att vi borde sova. Så vi fällde ut alla säten så att det blev som en stor säng.  Hanna la sig i mitten, jag till vänster och Claudia till höger. Jag minns inte hur det gick till men Hanna och jag började hångla. Det blev hett i kupèn. Claudia försökte sova men hon kunde inte, hon var besvärad av vårt hångel. 

Tiden bara flög iväg och plötsligt var vi framme i Hannover. Hanna bad mig kliva av tåget och följa med henne och det ville jag, men jag kunde inte, jag var på väg till ett avtalat jobb, jag kunde inte lämna arbetsgivaren i sticket. På den tiden fanns det inga mobiler och datorer - vi bytte adresser. Claudia gick av först, sur och mulen som den tyska himlen. Hanna och jag kysstes en sista gång och sen klev hon av. 

Ett brev kom efter några veckor men jag svarade aldrig på det. Vad gör Hanna idag? Hur hade mitt liv sett ut idag om jag hade valt att kliva av det där tåget? Om det hade funnits mobiler, hade vi fortsatt att ha kontakt? Är Claudia fortfarande sur på mig och Hanna eller blev de två sams senare?