Häpen såg jag nu

en liten livsviktig text

helt uppenbar fastän

knappt ens läsbar

som aldrig någonsin suttit där

på dörren i baksätet

av pappas bil

blänkande på en vinröd platta

som till sist funkade

med mejsel att pilla bort

och bakom

återfanns obegripligt många legobitar

redan ihopsatta till

lämpliga tegelstenar

bara att plocka loss ur dörren

in i junihettan

den ena efter den tredje tills

armstödet visade sig

rymma plats för

djupare klossar och bilda

ett saknat bibliotek

så jag kunde läsa betydligt längre resa

fast i nästa scen

hade jag tagit med en legosten

eller klumpig bokstav

som visade sig vara en bil

till väntrummet där

systersonen for med miljoner

liknande längs golvet och

först inte såg hur

denna kunde vara extra bra

att öppna portarna med

till skolan som jag sedan

vuxen gick omkring i korridorerna i

på ett högre stadium

fick höra vackraste toner

ur alltmer vakna drömmar

stod som ett träd bland blommor

inuti salens konsert som just

startat men snart

kastade kören ackord

på kontrabasarna och

klarinettkillen ett ofint ord

mot flöjttjejen eller

om det var vice versa

kördes alla ihop

medan deras sköna refräng

kom av sig

knallade den ännu outexaminerade

magistern iväg med

mig längs lönngångarna

rent pragmatiskt fastän

anmodat fenomenologiskt

diskuterandes i Giss-dur

hur jag trots allt kunde spela

en roll som dirigent

åtminstone regiassistent

mer än blott publik

trots allt mindre gammal än Beatlarna

som jag var

eller fortfarande är

borde ju bra jobb kunna göras

före dörren slagits igen

och boken åkt bort