Du fick mig direkt och vi slog ut så försiktigt tillsammans, du och jag, samtidigt som våren lämnade plats åt sommaren.
Långa ljuva sommarnätter i blinkande lampors sken, med musiken strömmande genom kroppen och vi dansade, dansade så nära att våra dofter blandades. Det såg nästan ut som kärlek, och kändes som något liknande. Du blev ljuset i mitt mörker. Mina alldeles egna, vackra eldflammor, och jag drogs till dig som en nattfjäril i extas. Som en magnet, driven av något särskilt och av magi.
Och nu... nu är mina vingar brända, min magnet splittrad, min magi stulen. Du stal det där nästan-kärlek som fanns i mig. Men du lämnade mitt spruckna hjärta åt mig. Att ta hand om.

Du är där...
Men det är sommar och natt och den specifika cannabisdoften och ruset som får blodet att springa och gravitationen att dra mig magnetiskt, iväg. Så som vi. Den där natten. Inget kan överstiga det ruset. Så ja. Jag tänker på dig. Fortfarande. Jag tänker på kärlek, på dans och på elden och dess totala makt att förevigt märka mig.