Han var just den sortens poesi jag alltid hade velat skriva.
Eller, han var den sortens poesi jag behövde skriva.
Han var, i all sin enkelhet, det enda som gick att skriva om just då.
Det är han fortfarande. Men det är annorlunda nu. Som det så ofta blir.

Hans händer borde ställas ut på museum så att alla kan se dem.
Varje gång vi träffas måste jag bita mig i läppen för att inte stirra på dem för länge.
Fast det är enklare nu, för vi träffas ju aldrig längre.
Det var sju månader sedan vi sågs. Han slutade ringa för länge sen.

Och jag skäms för det var så enkelt för honom och det var inte så enkelt för mig.
Jag skäms för han såg aldrig mig som jag såg honom, aldrig ens i närheten.
Vi går isär och vi går in i varandra ibland och jag tror han gör det avsiktligt, och ibland så tror jag att han kanske inte var helt ärlig jämt, och så börjar jag tänka att tänk om han ringer och säger att han är ledsen för hur det blev men sen så kommer jag på att han inte ringt på över ett år och då förstår jag hur han bara är ett fantasifoster hos mig.

En produkt av min poesi.
Ett poesifoster, kanske.
Han var ju den sortens poesi som kliade i mina fingrar, den sortens poesi du bara skriver om en enda, ingen annan, för de berör inte som han. De glittrar inte som han. De skrattar inte som han. De når dig inte som han. De är inga ord och ingen vill läsa om dem, för de är inte han.
Han var vad jag ville skriva, så han blev det jag skrev.
Men det var aldrig riktigt han.
Han var den sortens poesi jag behövde få skriven.
Han blev det poesifoster jag behövde.
Skapad av mig, för mig.
Och ändå var han så äkta, den mest äkta jag mött.
Han får mina fingrar att klia.
Kan inte skriva om någon annan.
Han är bränsle för poeter.

Jag biter min läpp.
Tyst nu.