Det var en svävande kvinna,
ansiktslös.
Det var ett svävande hår,
med kvinnoröst.

Det var ett svävande hårsvall i vägen.
Det verkade så fridfullt äntligen.
Nästan som nära döden.

Jag ville förbi om jag måste vara ärlig.
Jag avskyr att jag inte struntade i kalufsen där den svävade.

Håret i tunneln av ljus som sade:
"Jag kan inte tillåta att du passerar.
Din undergång skulle betyda så många andras undergång"

Jorden är överbefolkad, ansiktslösa hora.
Men egoistiskt hade det varit,
att strunta i det svävande hårsvallet
som är portvakt till dödsriket.

Här är jag - det levande liket!