Vi sitter axel mot axel
en ny tradition
nu lika gammal som tiden själv
delar hörlurar

Ingen säger något
asplöv från min mun när jag försöker så jag håller tyst
små ostadiga grodor
och han är väl bara trött
jag vet aldrig vad han tycker

Hans musiksmak suger men axeln är så mycket kropp på något sätt och
den luktar som honom
jag är så svag för kroppskontakt nu för tiden
det och alkohol

Vi drack en gång
kanske var det vinet
jag bara vägrar tro det
kanske har jag blivit sämre på att läsa kroppsspråk jag bara
tror inte det

Och världen var min i hans blick var jag allt och han höll mig på midjan
som om han visste
att det är heroinet av mitt beroende
han såg på mig och jag älskade mig själv i hans ögon

Sen blev jag nykter och han tyst och
allt var ett inget ett tag

en dag
- reboot,
börja om med något vi aldrig gjort
kan inte pinpointa hur eller varför
inte ens när


*


Han har
två söner
han har visat mig dem på mobilen
scrollar förbi bilderna på tjejen
och jag pratar aldrig om min pojkvän

Vi är tillsammans i ett delirium
klockan 6.13 på 120 bussen
jag somnar mot hans arm ibland
han puttar inte bort mig

Vi är tillsammans i ett delirium
han puttar inte bort mig
han har två söner
jag blev nykter och han blev tyst och
han puttar inte bort mig
jag är så svag för kroppskontakt

Kanske är det bara det det är
jag är så svag för kroppskontakt
hans axel mitt beroende vi är tillsammans i delirium
en ny tradition gammal som tiden själv
jag pratar aldrig om min pojkvän


(Världen var min är min i hans blick är jag allt och jag älskar delirium på hans axel)