Hon visste aldrig vilket humör han var på. Hon gick alltid på helspänn, rädd att säga eller göra något fel. Fast oftast gjorde hon fel, enligt honom i alla fall. Allt hade ju varit så bra när hon träffade honom. Han uppvaktade henne med blommor och presenter, berömde henne, smickrade henne för hennes skönhet och utseende. Han var rolig och skämtade, han fick henne att skratta hejdlöst. 

Den tiden kändes väldigt avlägsen. Hon vet inte när det började, det kom sakta och med tiden allt oftare. För varje gång blev hon mer och mer osäker, hon skrattade inte längre, rädd att skratta vid fel tillfälle. Hon blev nervös och fumlig, tappade saker, då kallade han henne dum och klumpig. Hans humör var väldigt lynnigt, ena stunden alldeles normal, snäll och omtänksam. I nästa stund blev hans ansikte mörkt och hotfullt, han svor och betedde sig hotfullt.

Smack! Hon föll till golvet med en hård duns. Smällen fick henne att se stjärnor. Över henne stod han hotfullt, så med ens började han snyfta och be om förlåtelse, sa att det inte var meningen och det skulle inte hända igen. Han hjälpte henne upp i soffan och hämtade is att hålla över svullnaden på huvudet.

Det här var första gången, men inte den sista. Hon hade tappat räkningen på alla gånger han slagit henne. Hennes självkänsla var borta, självförtroendet som bortblåst. Hon höll ut i det längsta, såg ingen räddning, alla hennes vänner var borta, sin släkt träffade hon inte längre. En dag kom allt till sin spets, han var på ovanligt dåligt humör. Slaget kom oväntat, träffade hårt, det blev svart inom henne. Hon hann inte ens tänka en tanke innan allt var slut. 

Hon blev en kvinna i statistiken.