asfaltblomman

och

gatan var mina jordiska hem

jag plockade dem

här och där

var de råkade tränga genom

asfalten

sedan

uppkommen

på mitt provisoriska logement

lade jag dem i ett glas

med vatten

-

och än idag

blommar de här på mitt

nattduksbord

vi sågs på Snellu

som hade dagöppet för unga

missbrukare

-

hon var inte direkt miss Suomi

typen men

hon lyste upp rummet

med sin närvaro

då jag

ofta satt vid långbordet

med dom andra

och förstås

sedan

någon diakon från kyrkan med

korsordet

då kollade man ju bara in

henne

ljuset

i hennes ansikte och

glädjen

som strålade ut

till min hungrande själ

var allt jag ville

fånga in

då hon såg

att jag bara kollade på

henne

gjorde hon en lustig liten

pantomin

och sade sedan då

att jag

såg alldeles rätt igenom hennes

syndiga svarta

själ

sedan

strålade hon upp igen

och jag blev

som

smultet margarin

-

hennes blomma

lyser än

i själens dunkla

natt

(PS)

Snellu var ett kråkslott av trä i stadsdelen Berghäll (Helsingfors) som kyrkan hyrde för sin verksamhet bland missbrukare. Det fanns möjligheter att duscha och tvätta kläder, eller bara dricka te, snacka eller äta inhandlad mikromat. Själv bodde man på Frälsis i ett rum man delade med någon annan frigiven.