Det finns ingen som säger hur det verkligen är…

…det lilla barnet lär sig knyta skorna.
Och förväntas sedan göra det för resten av sitt liv.

Lär sig reglera sin känslor, lär sig rikta sin uppmärksamhet.
Och förväntas sedan göra det för resten av sitt liv.

Lär sig städa och laga mat
Lär sig ta egna initiativ kring vad som behöver göras i hemmet

Vissa av oss har lärt oss att inte lära oss att göra tråkiga saker,
Men för de flesta
Klarar vi av milstolpe efter milstolpe och är därefter för evigt dömda till att upprepa storverket.

Lär oss gå upp i tid, äta regelbunden, träna kondition och styrka, lär oss underhålla relationer
Göra det som förväntas av oss på arbetet och vips har vi friheten att vara vuxna.

Och förväntas sedan upprepa dessa bedrifter dag och natt tills den dag vi dör.

Eller så kan du säga nej.
Nej, jag vill inte knyta skorna.
jag vill inte till skolan.
Vill inte sitta still.
Vill inte.

Vägra gå upp ur sängen.
Ligga och grubbla på alla sätt som livet suger på istället.
Vägra ta en tugga till, den här kroppen ska inte få den näring den behöver.
För det är ju där vi hamnar, så fort vi säger nej. Eller där jag hamnar. Det finns framåt eller att stå still och står jag still kommer depressionen och ohälsan.

Men jag tror jag längtar efter en plats där man kan få knyta skorna ibland, men inte jämt. Att jag inte förväntades. Men samtidigt vill jag att folk tror att jag kan.

Det är en trötthet, måste det vara så invecklat? Önskar på ett sätt att jag var djärvare att säga nej när jag var yngre.
Kan beundra fyrkantiga och nejsägande psykodynamiker som vägrar ta andras perspektiv och hävdar sina nej på ett så envetet sätt att det blir som att be en vägg om tjänster.
Det är ju fett med friheten att klara de utmaningar som livet slänger på mig. Att ha levlat upp till nivån ”självständigt arbetsmyra” är ju en bedrift att vara nöjd med,
men varför hade jag så bråttom med att komma vidare, när jag lekte själv. Varför sökte jag andras sällskap i bredvidleken? Varför lämnade jag den för samspelet? Så fett är det inte. Varför jäktade jag så?

Och nu.
När jag fått makt över min egen prestation, lärt mig knyta skorna, laga mat, städa, klä mig själv, sova regelbundet, träna, vara en tålmodig och känslomässigt närvarande partner, lärt mig välja långsiktiga belöningar före kortsiktiga kickar. Väljer jag ekorrhjulet och inrättar mig efter andras mål.

Med tur lever jag 70 år till och med ännu mer tur har jag vitalitet, sinnesskärpa och dådkraft upp i hög ålder.
Och jag är på väg att ägna halva min vakna tid i hjulet. 5 av 7 dagar. Till vad jag bara kan föreställa mig är tidens änder.
Jag byter min tid, min kraft och min lust mot löften om ekonomisk trygghet och social status. Privilegiet att få somna i vetskapen om att jag är av de eftertraktade arbetsmyrorna.
som både kan sitta fint och knyta egna skor, utan att behöva förmaningar eller beröm.
En sån som läser instruktionsmanualer och varningstexter. Utan vidare instruktioner lyssnar på auktoriteter. Inrättar mig. Att lyda kommer lika enkelt som att andas. Att följa, en impuls tränad sedan barnsben.
Nånstans glömde jag säga nej. Jag kom inte på att det var ett alternativ.
Med nejet utmejslar man sitt jag.
Men när jag klarade nya saker var jag stolt. Titta vad jag kan! Varje ny sak jag klarade gav min en känsla av tillfredställelse. Det här kunde jag klara av, det kunde jag inte innan. Vart är min bortre gräns? Kanske kan jag flyga en dag? Eller regera över ett kungarike?