sitter på en stol mot väggen vänd mot kassorna och folk kommer och går och kommer och går och tittar på mig och jag tittar på dem. Så jävla dumt alltsammans. Väntar på att min Garmin ska ladda klart. Två timmar varje dag går bort på att den ska ladda och jag tvingas möta deras frågande blickar, ibland förskräckta blickar med mitt egna milda avsky för dem. Det är en konstig sysselsättning. Det är ett vidrigt beteende från både dem och mig. Skitsamma.
de är inte värre än myggorna som är på mig när jag försöker sätta upp mitt tält. Jag ålar runt i min lilla värld, både varm och frusen. Faktum är att jag är trött, trött på alltsammans. Pillar bort en fästing. Vaknar av att regnet vräker ner och det droppar in, vaknar av att en stor droppe landar på ögat. Följt av en suck. vad är klockan? klockan verkar alltid vara en av två, förtidigt eller försent... men jag har inte riktigt fått redan på vad eller varför ännu... Jag är född för att lida... har tröttnat på de också, men löftena om framsteg lockar och ljugar och sjunger falskt i örat och man älskar att lyssna till denna sång... Ler och skrattar... men det gör ont, så fruktansvärt ont... man betalar med sitt liv för kärlek. Nu betalar jag för ingen kärlek alls. Den finns. Men den intresserar mig inte, men jag behöver ett bot mot ensamheten. Sitter och rullar tummarna i ett tomt rum och nu kommer mörkret, men kan inte sova.
man svär och hatar, fullt och mäktigt och aningen komiskt. Svär aldrig mer, vägen är oförlåtlig och ständig, och alltid redo att visa upp ens svagheter... man är trött på de också... Vill bara känna styrkan alltid, den man bara har ibland.... 39 km i timmen 1,2 mil... Du är omänsklig, du är bäst, se vad du kan... löftet om framsteg viskar i ens öra, eller är det vindens brus?
en sak vet jag. jag är trött på folks stapplande förvirrade jävla frammarsch om man ens kan kalla de för det? minsta lilla grej gör dem tveksamma och mer förvirrade... Jag kan inte veta hur dem ser på mig. Men jag hoppas de ser mig som en hungrig varg för jag ser dem som får... födda i fångenskap, och vilse i sin egna hage... rädda för gräsets gungning, men står och tittar på när dödens käftar ler åt dem... på tal om ingenting, å varför inte?
Jonas och jag hade en diskussion för några veckor sedan
"Så vad tycker du?" de va angående veganism, vi hade en lite debatt... folk vill höra positiva saker om deras negativa vanor.
"Äsch spelar roll"
"vad då?"
"de är ändå fucking kört"
"aha, du är en sådan"
"kanske men det är sant, de finns ingenting att sträva efter eller hoppas på"
"Fuck off" sa han och gick iväg. När han kom tillbaka så fortsatte han
"Så va fan lever du för då? varför hoppar du inte bara från en bro?"
"För att se det"
"va?"
"undergången, eller kaoset när allt går åt helvete"
"lever du för att se undergången?"
"det är en sån där once in a life time grej, jag hade turen att hamna här vid rätt tid, ska försöka leva fram till dess"
de konstiga va att Jonas va okej med de svaret. Fast Jonas är å andra sidan intressant på de sättet. En långhårig, skäggig typ, med väldigt många hjärnspöken som levt som emerit, med massa växter och grejer som bubblade överallt, med ett beroende på lugnande tabletter (lagliga) som sagt en bra person. Men man kan säga att han hatar hatare. Men han missar många hatare. Man ser dem medans man väntar på att cykelgpsen skall ladda. Vänd mot kassan till en supermarknad, medans man dricker en oatly yohurt. Det finns mycket hat i det som sker framför en.