"You are suffocating everyone and nothing will ever live while you are alive" stod det tatuerat på min själ när jag vaknade igen, jag hade drömt om sår och plågor men ingen välbekant famn fångade mig idag, jag hade kvävt den med min eviga koldioxidutandning och längre än så hann jag inte komma i mitt självömkande förr än jag insåg hur smal jag skulle bli om någon hade tagit alla döda famnars trygghet från mig och kastat dem i Östersjön. Det var en bitterljuv tanke med en bläcksvart avgrundsvrålande underton som inte ens du kunde förstå, inte ens borderlinebrudarna med lugg kunde känna den smärtan och jag var så jävla glad att det bara var jag för vart hade världen vart nu om jag inte hade varit unik? Jag slog de kroppsdelar som ingen såg när dina händer aldrig fångade mina andar som smög ut ur handflatorna. "TÄPP IGEN HÅLEN" ville jag skrika till dig men istället log jag och lät andarna smyga ut när du slappnade av med din hand och lät den hänga med bara våra fingrar ihoptrasslade som bara våra fingrar kan.