Jag fördömer sorgens huvud
men förlåter det naturligtvis.

Jag uppfattade ordet.

Naturligtvis …

Natur-ligt-vis.

Vist likt naturen.

Att förlåta
som naturen

(som inte ens tänker förlåtelse).

*

Tiden rider långsamt och osynligt
aldrig bort.

Vägen under fötterna försvinner
aldrig bort.

Så många hastande, men
aldrig bort.

*

Dra ner djävlarnas själar ur himlen,
och rena haven till glittrande krav.

Man är inte en djävul förrän man setts av himlen.
Var syns man annars?

*

Mörkret i kråkornas ögon
svänger perfekt som tiden.

*

"Ge mig en fisk. Här har du betalning med en pappersbit. Det sägs att det är värdefullt."

*

Fel slutsatser vill också leva,
och vissa av oss är så generösa
med att ge dessa liv.
Vem är du sen att säga
att de inte har rätt att leva
i ditt sinne?