Jag har alltid hatat skräckfilmer.
Jag har alltid hatat, hatat, hatat skräckfilmer.

När jag var liten var min pappa deprimerad. Han orkade inte ta sig ifrån soffan, ifrån vår hemmabio i källaren, ifrån alla skrik och ifrån den terror projektorn visade.
Jag vågade inte ta mig ifrån honom och vara ensam, jag satt kvar.

Jag har alltid varit rädd för att vara ensam. Det har alltid känts som det är då alla monstren från filmerna kommer ta mig.

Den 17 september 2017 var första gången jag ville se en skräckfilm, en riktig skräckfilm av egen vilja.
Jag satt i biosalongen med alldeles för högt ljud, full av terror på den vita duken och ett adrenalin som fick mig att känna mig levande.

Jag blev för första gången rädd sen jag var liten av något jag visste vad det var. Av något jag kunde se och förstå.

Jag blev livrädd men jag blev lycklig. Den rädslan fick mig att känna mig levande och att vilja leva.
Inte som den rädslan jag går med varje dag som får mig att vara rädd för att leva.

Jag har insett nu att det är inte när jag är ensam monstren från filmerna kommer ta mig. Det är då jag tvingas umgås med mina egna monster som jag varken kan se eller som jag kan förstå.

Jag har alltid varit rädd för att vara ensam och det är jag fortfarande.