- Och hur ska jag kunna leva livet när det inte finns något att leva för, gråter Fröken Tip-Top från golvet, när kreativiteten befinner sig i Spanien. Inkastare på nån jävla porrklubb. På obestämd tid.
- Det är inte det, det är inte honom jag gråter över.. det är allt annat, snyftar hon. Men när jag vänder mig bort kysser hon marken han har stått på, och slår noggrant ner blicken när jag ser på henne igen, för att dölja spår av jord i mungiporna.
Ensam är stark, ensammast är starkast.


- There must be some kind of way out of here, ropar glaspojken vid barbordet. Han som älskade och älskades, svek och blev sviken. Han som krossat och blivit krossad, han som aldrig visar själen för någon alls. Men jag ser den.
- Jag ser din själ hela tiden, för den ser precis likadan ut som min, säger jag. Sen trycker jag på stoppknappen, och han är den ende som kan himla med ögonen och sucka att jag är så jävla arrogant, med beundran i rösten och värme i hjärtat. Han är den ende som river i mig på alla sätt, han är den ende som nått ända in.
Men jag vet att det aldrig kan bli mer än såhär, mer än en gratis drink eller en puss på kinden, mer än vassa ord och starka blickar, mer än sömnlösa nätter på hårda madrasser, mer än läppar som ler och själar som skriker.
Jag vet att det aldrig kan bli mindre än en jävla kilometer i känslomässigt avstånd, för om jag släpper in honom igen kommer han förinta mig.

Så snälla - stanna världen, för jag vill hoppa av.


- Han är underbar, jag har hittat mening med livet, säger hon och strålar. Hon strålar som aldrig förr och har aldrig varit så vacker. Magen sväller under en böljande småblommig sommarklänning, solen gör blondt hår till en guldgloria runt ett lyckligt och änglalikt naivt ansikte. Jag sväljer te och tuggar digestivekex och skrattar och nynnar och pratar om namn till barnet och senaste schlagervinnaren men nämner ingenting - i n g e n t i n g - om hur jag knullade honom igår, dagen innan igår, förra veckan, för två månader sen. Jag säger ingenting och jag mår inte dåligt, men digestivesmulorna i min mungipa får sitta kvar och skava. Jag förtjänar det.