du stirrar ut genom fönstret
på tågspårets döda räls
av vatten blir du skrämd
av vinet blir du frälst
du säger att man föds
in i tidens buk
att sakta man förtärs
Livet är början på ens slut
tapeterna har ögon
när du klär av dig allt
du stirrar in i spegeln
och ser en skugggestalt
du blir illsinnad
rå
en elakartad svulst
kall som november
ett spöke med puls
du stirrar ut genom fönstret
på tågspårets döda räls
av närhet blir du skrämd
av våld blir du frälst