Nattmaran rider mig ständigt.

Från gryning till skymning.

Från solens framryckning till månens kalla sällskap.

Rider mig utan pardon, med besinningslöst tålamod.

Stänger dörrar jag kämpar för att glimta förbi.

River upp de blodiga och oläkta såren.

Suger ur mig allt som är jag.

Intalar mig att hon bara är en nattmara som hör hemma i de harmlösa drömmarna.