Plötsligt finner jag mig på en bår, fastspänd och liggandes i en konstig position som känns oändligt obekväm. Har ont nästan överallt men ändå är det mina tankar och overklighetskänslan som känns värst.

Jag tänker på döden när jag ligger där. Kommer ihåg att jag ber dem som är i rummet just då att vända på båren så jag kan se ut genom fönstret. Jag ville se månen och stjärnorna en sista gång innan jag dog. Bad personen som satt vakt att berätta en saga för mig, men hen vägrade så jag börja berätta min egen. Medans jag berättade så grät jag sakta eftersom jag påmindes om döden och livet på samma gång. Hur vackert och dödligt livet är. Jag tänkte samtidigt att jag måste minnas, detta är ett test för att pröva min mentala styrka.
När jag tänkt den tanken började jag bli riktigt arg, så arg att jag svor och skrek rakt ut! Jag var vi det här laget så pass obekväm att jag inte orkade ligga där mer och det hjälpte inte att be om att bli frisläppt. Så jag började rucka på sängen, från sida till sida så det var tvungna att släppa mig fri annars hade sängen vält. Jag kommer ihåg att jag tänkte, den smärtan som blir av att få en tung bår över mig är i alla fall bättre än den jag känner nu.


Detta och mycket mer kommer jag ihåg ifrån min psykos jag fick förra året. Alla känslor, alla utbrott och alla gråtattacker. Förvirringen och känslan av att vara förföljd kommer tillbaka även ett år senare. Nu äter jag medicin för att kunna leva ett ''normalt'' liv men har återkommande manier och humörsvängningar.
Bipolär sjukdom typ 2 är lika med ''svåra humörsvängningar''. Genom att bara läsa min berättelse, håll med om att ''svåra humörsvängningar'' är en stor underdrift. Jag anser att när man får diagnosen Bipolär sjukdom så kämpar man varje dag för att få känna lycka. Man kämpar varje dag för ett liv utan oro. Man kämpar för att inte hamna där jag hamnade, fastspänd på en bår i ett kallt rum, redo att dö.