stoppar munnen full av sand
som tynger, tränger

samlar ännu på kapsyler
och kramar krampaktigt kastanjen i fickan
så handen domnar

rispar fortfarande fram
min syntetiska katharsis ur huden
så jag kan sova om natten

varje lager och membran av mig
skälver som asken i vinden
men jag står kvar
med mina upprotade rötter i näven,
mest av ovana