Stjärnorna  glimrar i sjungande 

telefontråd som en nerv så spänd

och hård,

så tunn och skör i den strömmar ord

från stolpe till stolpe där huldran ömt visar

minnen som lyser som pärlor i hennes hår,

i öde land över varje enslig gård 

mil efter mil över höga murar 

i nordanvind så bister kall

seglar ensam drake med frusna ögon

som värms av tårar Blod och eld

 innifrån,

ja flydda drömmar som jagar

i livets ström vetande att livet

är ett lån

ja jag lever så ensam i mig själv

I en längtan att själen ska öppna

sej som en blomma 

så kort att leva men ändå ett vara

att gnistra en evighet i

stickan som dras mot ett litet

plån.