Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Musa

Det hade varit en kall vinter även om himlen inte bar snö och allt jag ville ha var en musa,
- jag ville ha någon som jag kunde avguda,
- någon som jag kunde skriva mina dikter om,
- någon som jag kunde älska med kärlek som var mer än kärlek
- för det är det enda sättet som jag kan älska på,
jag vandrade längst med bekanta gator utan att egentligen gå på dem och jag andades luften
- utan att egentligen andas den, jag kände vinden mot mitt ansikte utan att riktigt känna
- hur den tröstade mig,
och jag försvann i mig själv utan att veta vad det var jag letade efter, jag var en vålnad, en varelse utan namn, en själ utan andedräkt och en kokong som resolut vägrade att förpuppas,
- jag var förlorad i en stad som jag egentligen kände sedan många år,
jag var inte där även om jag fysiskt var där, mina händer kändes aldrig som mina egna, jag
- kunde inte längre känna igen hur linjerna föll över mina handflator,
- jag såg på mig själv utifrån mitt eget kött och jag gillade inte den avbild jag såg,
allting som jag såg var flykt,
- det skrämmer mig att tänka på hur hårt jag höll kvar på vackra ögonblick - en
- överlevnadsinstinkt för dem som inte vet hur man gör för att vara där, för dem
- vars vackra ögonblick kommer sällan,
och sedan så var där du,
- blygsamt nästlade du dig in i mig på ett sätt som jag inte tror att du själv förstår, för du
- tillhör en av de där människorna som lyckas lämna kvar dig själv i mig när du lämnar mig
- ensam, du är en av de få människor som är mer beroendeframkallande än alla droger som jag
- förstört mig själv med,
du födde mig genom att röra vid mitt skinn,
för innan dig så fanns det ingenting
och efter dig så kommer det inte att finnas någonting mer,
- allting efter dig är postumt,
du var inte vad jag förväntade mig, jag hade byggt upp en bild av en musa som jag ville ha
- den, som jag trodde att en musa skulle vara men du var så mycket mer än det och jag kan
- fortfarande inte förstå hur du gör för att skapa så många ord i mig,
det var någonting med ditt hår som fick mig att somna utan svårigheter och sova länge utan
- drömmar, utan att vakna på natten med den där omedelbara känslan av att någonting var fel,
- det var någonting med hur dess kastanjevågor strömmade ner för din kropp, det var
- någonting med hur det lade sig över mina fingra i mörkret,
det var någonting med din kropp
som fick mig att brinna på ett vis som jag aldrig hade brunnit
- förut, det var någonting med ditt varma skinn som gav mina fingrar ett sådant beroende
- att om de inte får röra vid dig så vet de inte vad de skall ta sig till, för jag älskar hur ditt
- skinn vibrerar när jag rör vid dig,
det var någonting med dina ögon
som fick mig att inte veta vad jag skulle skriva och jag vet alltid vad jag skall skriva,
- det förundrade mig hur de kunde fånga så många nyanser av vågor att jag undrar om
- du har lyckats fånga havet i din blick,
det var någonting med dina andetag som fick mig att falla på knä i mörkret när du andades
- mot min rygg, jag vet att om det är någonting som kan besegra mig så är det dina andetag,
det var någonting med dina fingrar
som kunde få min rastlösa natur att andas ut,
- som kunde få mina ben att lugna sig när de inte kunde sluta skaka och som kunde få
- trumman i min bröstkorg lugna sina slag eller få dem att accelerera på kommando,
det var någonting med din röst som gjorde mig rädd,
- för jag visste att dina ord bar nyckeln till min lycka och min olycka,
det var någonting med din doft
som förtrollade mig, hänförde mig,
det var någonting med din beröring,
som fick vulkaner att få utbrott i mitt skinn,
det var någonting med din värme i natten
som fick mig att förlora min rädsla för döden,
det var någonting med ditt sätt att blunda
när du var nära att somna som lugnade mig,
det var någonting med dig
som fick mig att vakna igen,
det var en skrämmande vår, och jag kände inte dig riktigt, jag visste inte vad jag skulle göra
- när du närmade dig mig och jag minns hur vi träffades för första gången på
- riktigt och jag rörde vid dig och det gick som en elektrisk stöt genom mig -
- mina ben kunde inte längre hålla upp den vikt som de hållit i rörelse så länge
- och jag kände hur stöten passerade genom mina fingrar och in i dig och verkligheten
- skiftade nyans,
balkongen skyddade oss båda från världen nedanför, askfatet var redan fyllt men vi fortsatte
- att fylla på det även om det protesterade och vi var härskare över staden
- som pulserade nedanför oss, ingenting kunde få oss att sluta älska,
och vi fyllde varje bar vi kunde med våra berättelser och vi besudlade varje ögonblick
- med våra fantastiska minnen,
- vi var aldrig rädda för förändring,
- om det var någonting vi ville ha så
- var det förändring,
det var en blöt sommar och det jag minns bäst är hur dina kyssar alltid smakade vin och hur
- jag dansade vid varje tillfälle jag fick för att musiken var alltid där
- och det var ljus och värme och människor skrattade och grät och kysstes
- och älskade i harmoni och galenskap,
och vi andades i tystnaden när gatan var vår eftersom att det inte var någon annan vaken än er,
- ni vandrade där ingen vandrat och i mörkret gömde ni er från världen utanför,
det var vackert och ni var unga
- och ni visste om att det var här och nu livet hände och ni berördes inte av sakers
- förgänglighet och ni älskade utan att känna rädsla för det var det enda sättet
- ni visste hur,
jag minns hur vi passerade från krog till krog i en bohemisk och hedonistisk trans
- men vi kunde inte göra någonting åt det för att vi var förälskade bortom all
- reson,
det fanns en tid, precis när natten hade börjat och gryningen hade vänt sig om en sista gång
- då jag kan svära på att vi existerade mellan två ögonblick för att jag var fullständigt
- säker så fort samma fyra väggar också härbärgerade dig,
tiden var inne för ödmjukhet och jag lade mig platt marken i vördnad för din skönhet och
- lovade världen och dig att jag skulle göra allting för att visa alla min vördnad,
det fanns inte en enda gång då jag inte var rädd, men jag tror att kärlek som verkligen är sann
- inte kan vara rädd, om du någon gång har älskat med en i sanning storartad kärlek
- som lyckas pressa ut rädslan ur ditt sinne så vet du att det inte finns rädsla i förälskelse,
all rädsla kommer av att inte känna kärlek och det gör dig sårbar för då har du ingenting att
- förlora, och det är när du inte har någonting att förlora som du har allting att förlora,
har du någon gång skådat sådan skönhet att du inte förstått hur du av alla varelser har fått
- till din gunst att njuta av den? har du varit så hänförd att du lämnats kvar rädd? har du
- någonsin funnit dig så ödmjuk att du skulle dedicera hela ditt liv till skönhet?
hjältemod är att älska, att älska med en sådan passion att du, åtminstone för ett ögonblick
- förlorar din rädsla, några riktigt hjältemodiga människor jag känner som
- ser kärleken för precis vad den är känner aldrig rädsla,
jag kände mig hjältemodig den där sommaren,
- för att jag glömde hur rädd jag var för dig,
det var en grym höst som det alltid är för den är alltid så bitterljuvt vacker när den dör
- och det som vi båda ville var att flyga söderut med fåglarna
- men vi glömde bort att de inte lånat oss några vingar,
vi blev rastlösa när löven började att falla och vi kastade båda iväg våra skakande ben för
- att vi behövde dem inte längre,
jag gjorde allt för att inte falla när du gjorde det men hur kan jag ha gjort annat när du var den
- berggrund varpå jag hade byggt min trygghet,
- jag förfasade mig över hur det skulle vara
- om det förblev såhär
- men jag tröstade mig med att vi hade sett några väldigt vackra dagar,
vi älskade i mörkret, för vad hade vi annat för val att göra?
- en hjältemodig man jag en gång kände
- sade till mig att kärlek är det enda vapnet
- vi har mot existensens meningslöshet om vi inte väljer
- att aktivt ta avstånd från tanken på hur förgängligheten
- egentligen ter sig,
- och väljer av erfarenhet att tro på hans ord.




Fri vers (Modernistisk dikt) av Missbruksbarn
Läst 441 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2017-10-17 20:33



Bookmark and Share


    ej medlem längre
Den var skriven med hjärta skönsång

2017-10-17
  > Nästa text
< Föregående

Missbruksbarn