Vaknade till en ny tid i mitt liv och för landet i norden
där kylan kryper ned till våra behagliga trakter.
Sommaren är över, normaltid börjar frosten härjar
bläcket fryser i pennan som borde skriva. Kanske
fingrarna är avhuggna eller tungan utskurna.
Nej aldrig i tid, i vårt civiliserade land, här har vi inte
kroppsbestraffning och tortyr som medel.
Här tystar vi det skrivna och det talade med subtila medel.
Omotsägbara anklagelser är perfekta ifall det endast
försiggick mellan två personer, ordet får kämpa mot
ordet i oblodig kamp.
Kanske därför ingen vågar föreslå en kunnig skribent
från detta nordiska land att stå högst på den åtrådda prispallen.
Man vet aldrig vad som döljer sig i det förflutna, någon
saftig skandal kanske.
Nog tjafsat om detta, det finns så många skuggor i
människolivet så inte ens en välfirad halloween kan
åskådliggöra dem.
Eller är det kanske dags att göra en ny revolutionär Reformation,
det var 500 år sedan folket i norr kämpade för att själva få
läsa sin bibel på sitt modersmål och att behärska sin religion
i nära beslut. Inte bestämmas av någon ställföreträdare
för det gudomliga i ett fjärran land.
Om de budord som blev vårt rättesnöre kan man säga mycket.
Ett minne som jag har är just kring det Åttonde budet.
Ganska tillämpligt i dag. Detta minne är en ungdomlig folklig
variant, bra får minnet; bär aldrig färska wienerbröd i byxfickan,
för då blir du kladdig om bena.
Ett sätt att minnas budordet som kunde vara bra för många
att komma ihåg i dag.

© Bosse 29 oktober 2017.