samma morgon hade vi åkt till Månen

i en liten sal med heltäckningsmatta

men nu skulle vi redan fara dit igen!!

i den här hissen

eller vad det skulle föreställa

tydligen ingen raket nu heller

kändes visserligen som ofantligt smått sugande fjärran ganska högt

fast varken som borta eller hemma

liknade en vanlig orange container utifrån

såg jag när fyra gubbar sökte hålla fast

farkosten just i stakethöjd

och hade fullt sjå med att täppa till lufttrummorna

innan de lät åbäket slungas iväg

högt över forskningsanläggningens soptipp

skulle jag sitta där i sådan

ihop med en hel turistgrupp

precis fått mejlat våra present-biljetter

väntat i fyrtiotvå år

och så plötsligt sker månfärderna som om de vore lokaltrafik

inte en dag försent



när jag i nästa scen kommer hem till min gata

i sällskap av en skämtsam herre

och minst en avvaktande fröken

som uppenbarligen också bor här

med paraplyerna ihopfällda, pekandes mot gruset

då hittar jag inte mitt nummer

fastän vi står vid rätta portarna

finns nu bara 83, 85, 81

dessutom lutar backen mycket mer än annars

så tvingas överväga

ifall jag trots allt hamnat lite galet

traskar skamset en bit ned igen

och upptäcker hur tre kvarter ser identiska ut

med trappor som aldrig existerat?!?

till slut vet jag inte längre

huruvida jag faktiskt flyttat hit

eller om familjen bor kvar

i 90-talet när jag är 18-19 år

går bara stolt omkring i något

som kunde ha blivit min framtid redan då



just före jag vaknar

blinkar gula damen i sin tavla

hängandes på mitt kylskåp

som om hon lyckligtvis lever

fastän fortfarande skönt nog är målad

hör jag samtidigt ett korus

av maskinmässiga änglaröster

och avlägsna borranden

men hur det var på Månen

minns jag ingalunda nu