Det är konstigt att du behövde säga det, för att jag skulle kunna sätta nya ord på känslan, den känslan jag får varje gång du går ut genom min dörr, varje gång jag går till din busshållplats, varje gång jag blir ledsen för din fåordighet, varje gång stämningen blir konstig för att jag sakna dig så mycket att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv, varje gång jag tänker att nu stör jag igen för att jag verkligen bara vill prata med dig. Och det kanske bara är vintern som talar i båda av oss och det känns ensamt på mitt rum i natt, i min utdragna säng som jag inte fyller ut själv, vid mitt skrivbord med din dator bredvid mig men inte dig.

Dina kläder i min gardrob och din dator på mitt skrivbord är ett tecken på att du kommer närmare, men varje gång du inte är här och jag inte är där känns det som om du försvinner längre och längre bort ifrån mig.

Varje gång vi pratar om alla resor du vill göra och om hur jag vill stanna och plugga och få ett jobb och en familj, Känner jag mig som om jag precis blivit dumpad, singel igen och jag ser precis som du alla glada par överallt medan allt mellan oss bara är konstigt när du är där och jag är här och det är så långt mellan A och B.