Satte mig ner för att spela trummor.


På övervåningen.


För att blåsta skiten ur trumsetet.


Och detta är inget skit set.


Ett äkta Premium Set.


Köpt av en av mina bästa vänner.


Bara för att få.


Känna frihet.


Och dunka in takterna.



Och då går pinnen till Hi Hatten av!


Ner mot fotpedalen av.


Och evigheten stannade.


Jävligt störande.


Och.


Jag växlade över.


Och insåg att det var kört att spela trummor.

(Satan vad sugen jag var!)


Men du kan aldrig spela trummor.

Utan en fungerande Hi Hatt.


Den styr ju så mycket.


Så.


Jag satte på Jeff Healy.


Denna gudabenådade blinda gitarrist.


(Han död förresten.)


Som ingen har koll på.


Som bekräftade mig.


Och min sons och mina filosofiska tankar.


I Budapest.


Om valet att bli.


Blind eller döv.



Vårt svar var.



Hellre blind än döv!



Så min Hi Hatt är bara små.


Patetiska fragment gentemot.


En fantastiskt gitarrist.



Och mina fantastiska.


Och fullkomligt vackra.


Och ärliga.


Djupa smärtsamma samtal.


På flygplatsen.


I München.


Efter Monza.


Och Milano.


Sedan flög vi bara hem.



Jag gömmer aldrig.


Och.


Jag lyssnade på en ikon.


I gitarr himmelen.


Jeff.


Tack för det du gav mig.