Krigsplan över Nodsjön. Tårar som briljanter. Sorg som kaskader, flyter ut i havet. Heta fjärilar eller eldflugor på tapeten. Strutsar i öknen, natten het och tung – som en hinna sot. Man skrapar på rutan, söker förklara.
Det är en tid i ugnen – Vem vet om jag kan bestå – om något kan bestå. Jag har irrat i nattmössan. Sökt förklara. Man har istället dukat upp med fest och fyllt faten.
Har jag kunnat planera inför framtiden, funnit härbärge. Vi har kryssat mellan rävar och getter. Diat killingar mellan sorgen och skammen. Man har förkastat orden.
Emedan jag tappat tron, kastade jag stickor. Jag ville trösta de ertappade, planera för hoppet eller framtiden. Så mod i de svaga, mena att deras liv kunde födas inifrån. Jag var aldrig mycket för världen, men jag var så Cool att jag kunde röja era tvivel. De tog vägen till stan, checkade ut. Tog båten genom slussar och kanaler.
När hon sadlar hästen, ser hon sig irrationellt om. Hästen slänger med huvudet, som i en riddarfilm.
Jag vet vart det här folket kom ifrån.
Det heta Wasablodet kokar.
Ändå väljer jag fredens sigill, jag backar. Gömmer mig bakom ord och bilder. Jag vill leva förr än jag dör.
Glöm inte att jag vill väcka er tro till liv, er nådegåva.
Jag har bara fem strängar, på en tiosträngars gitarr. Lyssnar på Män utan kvinnor med Lundell.
Snart är ni kära i en annan fiskare, än mig. Men jag var aldrig ensam.
Jag försökte, men kunde inte lyfta stenen.