Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Luften som du andas

Det var en kall novembernatt då han våldförde sig på mig.
Hans kalla händer innanför mina kläder, mitt motstånd i form av skrik och försök att fly, men det gick ju såklart inte och jag minns hur han gång på gång sa "Jag vet att du gillar det"

Så, det blev vad det blev, och nu har det gått 4 månader sen dess. Jag har tagit reda på var han jobbar, var han bor, när han går till jobbet och kommer hem. Jag vet att han har en hund som han rastar, en liten pudel.

Nu kanske du undrar varför jag har en sån besatthet av mannen som våldtog mig, jo, det är nämligen så att jag har bestämt mig.
Nu i efterhand kanske det uppfattades som lite klantigt, men ingen har upptäckt mig hittills. Jag väntade i hans trapphus, en våning över så jag hörde när han kom hem och när han låste upp, vänd med ryggen mot mig, så drog jag fram skiftnyckeln och slog till honom i bakhuvudet. Det var ovant, visste inte att skallen var så skör.

Hur som haver, nu var han avsvimmad åtminstone 15 minuter, så jag hade tid att binda fast honom. Jag vill att han ska se vem det är som är på besök när han vaknar.
Han satt fastbunden på en stol med händerna fastsurrade längs armstöden och jag minns hur jag stirrade in i hans förvirrande ögon och när han frågade var han var någonstans. Jag svarade, med darrig röst, "Jag vet att du gillar det", medan jag drog fram kniven jag hade slipat tidigare under dagen. Jag hade tänkt genom detta väl, först skar jag av tungan, så han inte kunde tala om för någon vem som hade gjort detta hemska mot honom, sedan spetsade jag ögonen så han inte kunde känna igen mig.
Slutligen, medans han hostade upp blodet som rann ner i halsen på honom, så tog jag varje finger han hade och böjde dem långsamt bakåt tills motståndet släppte och ett knäckande läte svarade mig, han skulle minsann inte kunna kommunicera på något sätt. Det enda han kunde göra nu var att lyssna på sin omgivning, då varken tal eller syn var fungerande.

Jag såg en dammsugare i vardagsrummet, blev tagen av stunden och satte igång den. Jag såg hur han reagerade på det välbekanta ljudet, med ett ansiktsuttryck som bäst kan beskrivas som total dödsångest.
Jag förde munstycket mot hans mun, och sa med stadig röst denna gång: "Luften som du andas tillhör mig"




Fri vers av Metafor
Läst 434 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2017-12-08 20:58



Bookmark and Share


    ej medlem längre
haha nice
2017-12-08
  > Nästa text
< Föregående

Metafor