Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Det har hänt igen. Det som brukar hända då och då. Det har utspelat sig förut och det kommer tillbaka. Igen och igen. Och igen. Ingen märker något eller verkar märka något. Kanske att ingen bryr sig. Var och en har säkert 'sitt'.


Ångestens möjliga strupgrepp




Mona känner det plötsligt som om sinnet blir låst.
En sorts bubbla sluter sig om hennes gestalt.
Hon kan se ut men ser någon annan in?

Där bara finns hon och hon kan inte skrika
eller på annat sätt göra sig hörd och sedd.
Där är hon, för sig själv, oavsett det finns
människor omkring henne eller inte.

Det lönar sig inte att ringa
eller på annat sätt påkalla uppmärksamhet.
Inte ens om det fanns en 'panikknapp' att trycka in,
skulle någon märka skillnaden mellan 'nyss' och 'nu'.

Som en mask på en osynlig krok
vrider sig hennes inre och kommer att göra detta
som om tiden plötsligt stannat upp
eller plötsligt flyter fram i segt tempo.

Litet som att vänta på en buss i bister kyla
och det fås att verka som om turen är inställd.
Trots att omvärlden inte verkar märka något alls,
går allt på i sin vanliga lunk och takt.

Men så ser då inte någon?
Märker då ingen alls något?
Nej. Det är bara att vänta tills 'anfallet' gått över.
Tur i oturen att hon inte gör något just nu
som i så fall skulle kunna påverka annan.

Som en sorts broöppning
där tiden fått allt att stanna på noll.
Som tur är kör hon inte taxi
eller är statsminister just nu.
Hon sitter inte i något beslutande organ just nu.

Hon vet inte vilket som vore bäst.
Att faktiskt uppmärksammas som frusen
mitt i steget utan minsta chans att 'komma loss'.
Eller att bara vara själv och utan någon sorts ansvar
för en enda liten sak i tid och rum.

Ibland känns det som att åka hiss
och stanna mellan två våningar.
Inte är hon sådan att hon grips av panik,
nästan någonsin.

Hon bara sitter där i sin privata bubbla
och väntar på att tåget skall börja rulla igen.
Det kommer ju att hända förr eller senare.
Bara att hon inte vet hur lång tid det kommer att ta.

Bara att det verkar som att tiden
har stannat, för gott.
Ibland finns det en sorts varning
om att 'inte allt står rätt till'.
Ibland kommer det ingen varning alls.

Men även om det ibland nog kunde vara bra,
juste eller rätt 'att varna andra'.
Säger hon ofta ingenting om det.
Som om det skulle hjälpa,
snarare än att bli ännu en 'kvarnsten om halsen'.
Som om det inte redan fanns en eller annan,
som gärna kunde få 'väga lätt'.




Prosa (Kortnovell) av lodjuret/seglare VIP
Läst 350 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2018-02-06 12:02



Bookmark and Share


  Spik

Medmänniskor vill nog bry sig men förstår inte.
Bra om allas vår arvedel.
2018-02-06
  > Nästa text
< Föregående

lodjuret/seglare
lodjuret/seglare VIP