Dyster låser jag upp cykeln på gården
- världens foajé.
Grinden svänger fjäderlätt,
men för den äldre kvinnan
med den krälande rullväskan,
är den ett blodtörstigt stålnät
och en evig fiende.

Blicken klättrar uppåt avenyn,
asfalten är alldeles vit av sol.
Motvilligt salig
sparkar jag iväg mig
med friska råttben.

Under sansad sky
susar december i öronen.
Gula stjärnan känns inte,
den är bara ett glödlampslik
som ännu skiner.

Cykelstyret är mitt svärd;
det fäktas inte, bara parerar.
Kedjan ålar runt, runt
oljig och opålitlig.
Jag minns inte när jag lärde mig cykla,
men rörelserna är alfabetet.

Människorna är stela och klumpiga,
och favoritjackorna hänger hemma.
De har bara plats till sig själva
i halsdukarna och mössorna.
Utomhus är bara en rutt på vintern;
alla jag ser
ska in,
vill in.

Gräset står stelt av skräck,
men trädstammarna
ser ut att njuta.
Jag krigar tappert vidare
med mitt sargade svärd
innan kvällen förskingrar mig.