Här på avd för långtidsintagna poeter,vars frustrerade känsloliv ibland exploderar i osorterade ordkaskader om allt mellan himmel och jord,hjälps de åt att skapa kaoset till svindlande extas och hysterins avgrunder.

Här finns tillräckligt med uppslag för en psykiatrisk världskongress i studiet av mänskligt lidande och tänkande,som alltnog aldrig blir färdigtänkt.

Terapeutiskt poesiskrivande lindrar kanske för stunden liksom en tarm tömmer sig men hjärntarmen den tycks outtömlig,för när hjärntarmen slingrar sig om någons själ och strupe,kanske endast ett kvävt skrik hörs.

Poesismittan kan bli lika vanebildande som alkohol och vilken drog som helst.

*