4 dikter
.
molnen bär himlen - aldrig tvärtom
och det är stenarna som bär upp stigen
nuet bär fram tiden
och modern ett barn
hon lyfter ut det
till livet och ger det ett namn
.
aldrig tillhör solen den
som står i dess ljus
aldrig marken den
som står där och kisar
den som står där och
blir varm
en sommar eller vinter
för sig själv
med rötterna uppåt
.
Stenen är mossans; Vinden björkens,
Myrorna den svartvita näverns.
Allt som växer är tecken
Rötterna är aldrig sina egna,
existensberättigandet
någon annans påhitt.
Orden är någon annans
men tystnaden min egen
och dikten skriver sig själv.
.
1: Grannar.
nu ska jag sluta dricka
börja brinna på riktigt
sa han blev en skugga
bakom grannens vägg
ett släpande ljud
två dörrar med fem rader
bakom varje lås
dom gömmer sig där inne
tänker vi kastar varandras
blickar i marken
2: Fönster.
du skulle ha sett dig själv
genom fönstret
när du trodde
att du lät
dina tankar
ströva fritt
över snön
om du istället gick ut på gården
och gjorde snöänglar
3: Dörrklockor.
i grupper kommer de
gardet och krossar dörrar
sätter upp fönster
i ögonen på folk
gräver upp dina
besegrade rädslor
och kallar sig
sanningsägare
förbannade
brunråttor
.