Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


I vilken några som oförklarliga saker utspelar sig. Men varför avslöja 'allt', du kan nog själv bestämma dig för om du får någon som rätsida på texten.


Boksidorna - lång novell




Kapitel ett.
Jag var just i färd med att läsa en bok. Hade hunnit till kapitel två i boken, då jag av okänd anledning, eller möjligen först senare i vilket fall förstod varför, ville kontrollera en uppgift som förekom redan på första sidan. Det förekom ett namn i andra kapitlet och jag ville kontrollera om jag uppfattat saken rätt. Men då jag slog igen boken och åter öppnade den för att bläddra förbi de första sidorna med uppgift om vem som skrivit den, titeln på den, till vem den var tillägnad, var den var tryckt och när. Fann jag till min förvåning och bestörtning att alla sidor i boken, före andra kapitlet i den, var tomma. Kapitel två var intakt, liksom resten av boken, men första kapitlet hade på något vis försvunnit. Bladen fanns där, men texten var borta. Jag greps av känslor på litet olika plan och en av dem var rädsla, en sorts skräck hade gripit mig. Jag förstod inte vara felet låg. Hade jag blivit ‘tokig’, var detta en dröm eller hände det verkligen? Jag gick ur rummet och lät boken bli liggande på bordet där jag lagt den. Jag behövde ‘frisk luft’. Så jag tog på mig ytterkläderna och skorna, öppnade ytterdörren, steg över tröskeln och stängde dörren bakom mig samt låste den. Jag steg ut genom portalen och ut i det fria. Solen stod högt på himlen, men jag kunde varken se några fåglar eller ens höra dem kvittra. Jag såg några människor passera ute på gatan och allt verkade vara som vanligt, utöver fåglarnas frånvaro. En kvinna jag kände flyktigt och som bodde i porten bredvid min egen, kom emot mig och passerade mig utan att varken hälsa i ord eller ens nicka mot mig. Hon verkade se mig, eller åtminstone riktade hon sin blick dit mitt ansikte befann sig. Hon kanske ‘tänkte på annat’ och därför var mitt uppe i en tankegång och för att slippa få den avbruten låtsades att jag inte alls var där. Det var jag kanske inte heller. För även om jag sökte se mig omkring som för att släppa tanken på boken, så kunde jag märka att mina tankar rörde sig just kring det nyss inträffade.

Kapitel två.
En man satt på en parkbänk som stod placerad i en sorts fördjupning av trottoaren, som var extra bred just där. Han satt gömd bakom en tidning och en puff av rök avslöjade att han var vaken då han troligen läste densamma. Det var som vår i luften och det var i mitten av maj. Den riktiga hettan hade inte infunnit sig i luften och en promenad kunde därför motivera mitt val av klädsel. Det kunde väl vara omkring sjutton grader Celsius ute och jag frös alltså inte. Men jag hade inte heller velat klä mig som vore det istället tjugotvå grader ute. Jag ville helt enkelt vara som på den säkra sidan. Jag läste rubrikerna i tidningen och såg litet slarvigt på bilderna, den hade nåra små bilder som var reklam och så en stor blaffa mitt på framsidan för att texten inte skulle behöva fylla hela sidan. Ändå fanns det en hänvisning längst ner under artikeln om att mera text stod att finna längre in i tidningen. Jag stod inte tillräckligt nära för att kunna se texten under rubrikerna, bara se att det fanns en svart textmassa där. Jag försöker återge mina intryck för att du skall kunna följa med på promenaden. Jag flanerade sakta förbi och tog sedan mig för med att gå något fortare. Som av hänsyn till mannen bakom tidningen, trots att han ju inte alls kunde se, bara möjligen höra att någon gick förbi. Jag gick min vanliga runda på ungefär fyrtio minuter, som ledde ner till kajen och vattnet, längs husen på ena sidan och så som runt i en cirkel. Sedan kom jag fram igen från en annan gata som gick parallellt med den första. Så kom jag att gå gatan fram till min port, gåendes på motsatta trottoaren. Det stod inga bilar eller andra fordon parkerade på gatan och inte heller kom några körande från det ena eller andra hållet. Mannen på bänken satt kvar och nu var han synlig också. Han hade vikt tidningen och lagt den breddvid sig. Någon pipa syntes inte till i hans ena hand eller i munnen. Hans läppar var inte helt slutna, så han andades nog mellan dem. Ögonen var slutna och han satt alldeles stilla. Han kunde förstås ha visslat helt lätt, som för att visa att han inte satt och sov. Men inga ljud alls hördes och jag kastade bara några korta blickar åt hans håll.

Kapitel tre.
Jag gick för mig själv och som i egna tankar och vad som hänt en stund innan jag gick ut hade som skyfflats undan och andra tankar hade sporadiskt formats i mitt huvud. Sådär som det gärna blir då en människa går omkring för sig själv och det inte händer något särskilt under promenaden. Då jag kommit in till mig igen och hunnit få av mig ytterkläderna, skorna och släntrat in i köket, kom det över mig en sådan känsla. Det var som om jag vore iakttagen. Ändå var jag själv i lägenheten och det hördes inga märkliga ljud heller. Helt knäpptyst var det nu inte. Det hördes då och då att det fanns grannar hemma i sina egna lägenheter. Jag bor på andra planet och det finns därför en våning under mig, där en gammal och litet knarrig överste bodde. Honom såg jag inte mycket av, men hans namn stod att läsa på dörren, så ljuden från lägenheten under var förmodligen att härröra just från den gamle gossen. Du undrar kanske vilka ljud? De vanliga, som spolande av vatten stundom. Först i köket och senare i badrummet. Sådana där ljud som en själv kan höra men inte ägnar något större intresse för. Jag öppnade kylskåpet och tog ut något att äta och dricka. Det var dags för en smula mellanmål om en stund och jag förberedde just detta. Ställde alltsammans på en bricka och bara sedan in den i vardagsrummet. Jag ställde ner den på duken, noga med att boken inte skulle hamna under. Jag såg ut genom fönstret och såg visserligen ‘det gamla vanliga’, men jag slogs inte av det som syntes med reaktionen häpnad. Där var utsikten över gatan, husen, människor som förstrött verkade komma eller gå. Mina persienner var uppdragna och fönstren flankerades av isärdragna gardiner. Ingen kunde nog se in och inte förväntade jag mig det heller. Jag satte mig i soffan och blundade någon minut, jag kunde höra väggklockan ticka. Det var lugnt och skönt inomhus och känslan av att ha sällskap hade sakta lagt sig. Jag sneglade på boken, hade jag lagt den ifrån mig med framsidan eller baksidan upp? Jag mindes inte vilket och antog att jag bara lagt den ifrån mig, något uppjagad av min plötsliga upptäckt. Kanske skulle det visa sig, då jag åter slog upp den efter att ha dragit den till mig, att det blott varit en som villfarelse. Det fanns inga spöken eller märkliga händelser som saknade sin naturliga förklaring. Utom i böcker och film förstås. I det fiktiva formatet, som även teater tillhörde. Då jag senare kom att avsluta mitt mellanmål bestående av en bit fromage under en kupa och en flaska choklad till, funderade jag på att läsa litet mera. Boken låg där jag lagt den och dess existens kom att få mig på gott humör. Snart skulle jag börja läsa i kapitels två igen och allt skulle vara som vanligt igen. Nu dröjde det en tid innan jag kom att läsa i boken.

Kapitel fyra.
Det var några omständigheter utanför min egen kontroll som behövde hela min uppmärksamhet och jag ägnade mig därför åt just dem. Det började med ett samtal i telefonen, just som jag skulle fortsätta med att göra bara mitt, ringde det några signaler. Jag svarar aldrig på första och andra signalen, men väl på den tredje. Det var en vän som behövde min hjälp med något slags problem som uppstått och jag engagerade mig genast i detta. Det hjälpte mig även att som ‘slå bort tanken på olika fenomen’. Du vet nog hur som välgörande det kan vara att börja tänka på annat och andra för ett par dagar. Så jag fick alltså en respit från att ta itu med egna saker och det verkade stärkande även. Men sedan de där dagarna gått och var till ända, kunde jag ägna mig åt egna saker igen. Det fanns egna små uppgifter jag hade och de var alldeles som nödvändiga också, för att fylla mitt liv med just då. Jag kunde vara borta från mitt arbete med fullt giltiga skäl. Jag hade ådragit mig en del saker gällande min hälsa och kunde vara borta i en åtta månader eller så. För att hämta mig och för att få behövlig vila från det som kunnat vara rent av farligt för mig att fortsätta med just då. Så jag hade fått en del tid över och kunde ägna mig åt vardagens små sysslor, ungefär som den pensionerade översten i våningen under min egen. Sedan jag skjutit en smula på bokläsande eller läsande över huvud taget, så kunde jag tänka mig att ägna mig åt den där boken igen. Jag hade fått ‘order’ av min läkare att inte ägna mig åt mitt yrke igen på något mera än ett halvår och hade därför också som pausat att tidningen skulle komma att besvära min brevlåda på obestämd tid. En eller annan bok kunde jag alltså läsa, men inga som helst tidningar. Jag har bestämt mig för att inte berätta författarens namn eller ens vilken bok det handlade om. Men jag vill kunna berätta om hur det hände. Så kan du själv bilda dig en uppfattning om det hela sedan. Om du skulle ha lust eller vilja vara så vänlig. Jag kan och vill egentligen inte förklara, men om du bara tar del av min berättelse, så lägger jag ju inga ord i din mun, utan du får helt enkelt som dra dina egna slutsatser. Jag hade alltså beslutat mig för att slå upp sidan som kapitel två började med, utan att bry mig om resten av boken. Så började då min resa igen. Det var en sådan där litet äldre bok som började med en liten historia om vad kapitlet skulle handla om. En del författare har den stilen i en del böcker. Som en målares olika perioder i olika åldrar av sitt liv. Du förstår, varje kapitel började så här, kaptitel två… …i vilket huvudpersonen… och så några rader om vad som skulle komma att utspela sig. Som en ingress helt enkelt. Jag fann det trivsamt att det var så och jag vande mig så småningom. Jo, jag läste faktiskt ut boken och jag var nöjd med det även. Det var en spännande handling och språket var sådant att det tilltalade mig, på litet olika plan. Läsningen i sig var det som sagt inget fel på. Den var skriven som en roman, men samtidigt var formen som en thriller. Inte lika självklar som en detektivroman eller så. Utan just så där oförutsägbar, som livet självt ungefär.

Kapitel fem.
Visst förväntar man sig vissa saker i livet, som att på torsdag serverar en restaurang ärtsoppa med pannkaka till efterrätt, med eller utan tillbehör. Sådana saker, du vet ju bäst själv. Fredag följer på torsdag och efter fredagen följer lördag, efter sommar blir det höst. Saker en bara tar för självklara och inte behöver grubbla över precis. Översten? Jo, han flyttade sedan, till ett annat land dessutom. De kanske hade bättre resurser där eller så hade han sina barn där, vem kan egentligen veta? Vem ligger vaken och tänker över sådana saker? Så det mesta gick sin gilla gång helt enkelt, utöver det som kom att så förändra mitt eget liv förstås. Men det är så det är, saker som verkar ligga som utanför ens egen kontroll, de bara är och vad kan en själv alls göra? Annat än som försöka hänga med i svängarna och ta ‘skeden i vacker hand’. Men som sagt, jag lämnar förklaringen öppen för dig själv att försöka hitta en ‘framkomlig väg’. Det var fortfarande maj, bara någon vecka senare och så tog jag helt enkelt itu med det hela. Det var vad jag trodde åtminstone. Jag tog alltså upp läsningen och igen och när jag var klar med kapitel två så gjorde jag ett uppehåll på några dagar före fortsättningen med kapitel tre. Så var det tisdag igen och jag gjorde det jag brukar göra på tisdagar. En del människor har velat anse att jag gör saker på mitt eget sätt och att det liknar ‘ingen annans heller’. Men går det att göra saker annat än på sitt eget sätt? Jag gick och lade mig som vanligt den där tisdagen och när jag vaknade bara antog jag att det som skulle utföras på onsdagar nu var som ‘inne’. Bara att när jag gick ut för att ta min dagliga promenad upptäckte att det inte alls var onsdag utan istället tisdag igen. Det kom till mig genom att det som brukade utspela sig i verkligheten på just tisdagarna, tog sig ut att göra just det. Jag blev förundrad förstås och tänkte att ‘jaha, de har börjat åka med sopbilen på onsdagen istället’. Sedan såg jag att det var tisdag även på andra sätt.

Kapitel fem B.
Löpsedeln utanför en affär skyltade som på en tisdag, även nästa tidningsaffär gjorde detta. Tisdagstrafiken på sjön, gick även den som på tisdagarna. Men jag var van vid att efter tisdag kommer onsdag. Ja, sedan kom mycket riktigt onsdagen och ‘allt var som vanligt igen’. Men nästa morgon var det plötsligt söndag. Det var då jag började bli rädd, för mig själv alltså. Jag hade absolut inget minne av dagarna mellan. Var det jag som hade blivit av med minnet eller hade jag ‘blivit dement’? Men jag klarade av mina sysslor och att ta mina promenader. Bara att de kom att bli en smula annorlunda. För att få litet omväxling lade jag om schemat för hur att gå. Jag bytte veckorna med varandra.

Kapitel sju.
Som du kanske vet, så brukar jag byta gångväg efter varje avslutad vecka. Så jag har en fyra, fem olika sträckor att gå. De tar mellan en halvtimme och trekvart att gå. Jag läste mina kapitel och var inne på kapitel elva och slutade det även. Sedan var det då fredag igen och då jag vaknade nästa morgon var det plötsligt fredag igen. Det var samma datum också, som dagen innan, det var inte så att det gått en hel vecka, utan det var som att gårdagen inte alls utspelat sig. Jag tänkte lustigt nog inte på att sätta det i samband med läsandet av boken. Inte just då i vilket fall. Som jag redan berättat för dig så läste jag ut boken, men som sagt, under läsningen av den så hände det alltså den ena märkliga saken efter den andra. När jag läst ut boken tänkte jag vila en smula från läsning, så jag väntade tills jag började på nästa bok. Men då jag väl börjat läsa den, hände det inga märkliga saker alls. Allt var som vanligt igen. Men så kom jag mig för att kasta boken jag läst ut, i soporna. Jag frestades att se om mina misstankar stämde. Jag öppnade boken och det var som jag trodde. Alla sidorna var tomma och det såg ut precis som en sådan där bok som är till för att teckna i. Eftersom det inte fanns några bokstäver eller nummer i den, gick det inte att se när den skulle kunna vara utgiven. Jag beslutade mig för att inte kasta den, utan jag gick ut på min vanliga promenad och såg att bänken var tom. Där lade jag boken och när jag kom tillbaka på motsatta trottoaren så var bänken tom. Ingenting fanns på den, utom litet flagnande grön färg.




Prosa (Novell) av lodjuret/seglare VIP
Läst 101 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2021-03-18 07:03



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

lodjuret/seglare
lodjuret/seglare VIP