Dröm oss levande. Barnen, de ofunna slocknade. Tuvull och snö, ängsdun, skvattram. Vi kliver åt sidan och ber dem stiga in. Tröskeln knarrar svagt under minnet av steg. Vid kaminen en skugga, kanske flera. De värmer sina bortglömda händer.

Rummet svalnar, sedan värms, som av andetag. Barnen kurar i översta våningssängen. Vi kan inte sova där längre, det gör ingenting, vi sover ändå. Kryper ner under utkylda lakan och andas mot skuggornas kinder. Det känns som om de ler.

Väggarna lutar med tiden, klockan har för länge sedan stannat. Vi brukar vrida dess visare till den timme vi för tillfället föredrar. Barnen ser på, stryker med svalkande händer längs våra ryggar. Vid midnatt bygger de en koja av kuddar och yllefiltar och går till sömns utan tillsägelse.

Midnatten varar sällan länge. Plötsligt en timme är det morgon, blekgrå dagsljus i en tunn linje mellan gardinerna. Vi drar isär de blommiga tygerna och visar barnen världen. Den har smält under natten.

Natten var mycket lång och nu är det sommar. Vi är skuggor som hukar bakom de vuxna i fönstret. Vi fryser inte längre.