Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Vit, heterosexuell, kränkt, man.

Jag såg en man som hade tagit livet av sig med en hagelbössa men det var inte det som störde mig.
Han låg i ett litet trångt utrymme, rörelseenergin ifrån fallet hade nästa kilat fast honom under en bänk eller vad det nu var. När någon skjuter sig med hagel underifrån så är det som om att skallen öppnar sig som en blomma av kött och blod, ofta ligger hjärnan nästan helt intakt ett stycke bort. Scenen blir någonstans så pass absurd att den tappar kontakten med verkligheten, jag hittade hjärnan på en hylla nästan i takhöjd (lågt tak) hel som om någon lagt den där för framtida bruk.

Jag såg mannens sambo eller fru, jag minns inte vad de var, men det var inte heller det som störde mig.
Hon satt på en pinnstol vid ingången till huset och stirrade tomt ut i ingenting. Hon hade hittat honom, hon hade aldrig sett en död människa förut. Vi talade med varandra som man gör i sådana situationer. Ytligt, flyktigt, efterforskande och trevande. Jag förstod tidigt att de hade en sån där fnurra på tråden och att han sagt till henne att komma hem om än bara helt kort, för han hade en överraskning till henne. Han hade planerat allting för att visa henne ett och annat förstod jag och det verkade som om han hade lyckats.
Jag minns att jag undrade för mig själv om han skulle vara stolt över sitt tilltag om han kunnat se resultatet, hade han varit nöjd?

Jag såg parets son komma gående med en hund och inte heller det fick mig ur balans.
Sonen verkade inte fatta vad som hänt trots att han var vuxen. Jag tror inte att han var helt och fullt närvarande mentalt vare sig nu eller då.

De levde på en förfallen gård i ett alldeles helt otroligt förfallet område. Hela bygden där vi farit igenom på väg fram var som tagen ur en dokumentär om ett nerlagt samhälle någon annanstans i världen.
Det störde mig lite - att detta finns här hos oss utan att vi vet om det, utan att vi vill veta om det - men det som verkligen störde mig var hunden som låg bunden och ihjälslagen bortanför huset vi hittade mannen i.
Den var så liten och den som slagit ihjäl den hade dessutom först bundit fast den så att den saknade möjlighet till flykt. Det gjorde mig arg och jag vart ledsen - nästan sorgsen, dels för hunden men också över vad människan hade förmått sig till.
Det rullade en Disneyhundsdödsfallstår utmed min kind.
Väl tillbaka i bilen, på väg ifrån platsen minns jag att jag funderade över min reaktion. var den sund? var det en reaktion över den döda hunden eller min hjärnas försök att förleda tankarna till annat? Ett sätt att blunda för mänsklig tragedi?
Jag om aldrig så långt i denna fundering men idag kan jag tänka att om det var så att jag drog uppmärksamheten till någonting litet, försvarslöst och oskyldigt för att kunna klara upp situationen så fungerade ju det helt tillfredsställande. Jag tänker också att jag helt ärligt blev upprörd över den stores övergrepp mot den lille.

Vi har svårt att greppa om det ofattbara. Vi förstår svältkatastrofen först är vi ser på och hör om det lilla barnet med ett riktigt namn. Vi fattar att naturen dör först när vi ser en svältande isbjörn, en döende säl. Vi behöver det lilla för att se det stora.

Idag känner jag mig primärt kränkt av att Disney har gett mig en hundmetafor - att Trump vill ha pengar till en mur i utbyte mot att några av dem han vill stänga ute ska få stanna känner jag mig idag sekundärkränkt av.




Övriga genrer av magnus lorentzson
Läst 246 gånger och applåderad av 6 personer
Publicerad 2018-01-26 14:10



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

magnus lorentzson