På kontoret, en arbetskamrat, Annelie

”Du ser lite blek ut. Blev du förkyld i London?”

”Nej, allt var bra.”

”Säkert?”

”Ja, jag mår bra.”

”Är det kanske redan dags?”

”Nej.”

Sigrids dagbok

Sent, borde tänka på morgondagen. Fast den lär komma vare sig jag tänker eller inte. Ingen idé att stressa upp sig. Spelar ingen roll hur förberedd man tror att man är, det är ändå något helt annat som händer, när det väl händer. Har tänt några ljus, satt på en skiva, hällt upp en kopp te. Ett skönt avslut på helgen, en skön uppladdning inför den nya veckan. Undrar förresten om Annelie kommer i morgon, hon gick hem tidigt i fredags, ont i magen sa hon. Ont i magen eller ont i magen, det är den stora frågan.

Vi hade fint besök på kontoret till fredagsfikat, personalchefen visade upp senaste tillökningen till den lyckliga familjen. Inklusive nöjd hustru och ett äldre, mindre nöjt, syskon. Alla blev alldeles till sig, som vanligt när det vankas bebis till kaffet. Nej, det går inte att motstå. Och den här var visst ovanligt söt. Ju högre chef, desto sötare avkomma. Det blev ett ojande och vojande utan like, jo, jag stämde in i kören. För som sagt, vem kan motstå en sån där liten. Den enda som inte samlades runt vagnen var Annelie. Hon satt kvar i soffan när alla andra rusade fram.

Det dög förstås inte, alla måste följa flocken. Du måste komma och titta Annelie, den är så söt, så söt, du måste komma och se. Sjöng kören. Till slut måste hon resa sig, fast inte visade hon någon större entusiasm. Det gjorde hon inte, och inte blev det bättre när alla tanterna började en annan visa: och när ska ni ha, du och Anders? Har ni börjat planera än? Blev det inte lite hastigt med gifter-målet, är det kanske redan smått på gång? Nej det sista sa de inte, det bara låg i luften, och jag vet nog vad de säger när de tror att ingen hör. För jag har bra hörsel, och synen är det inte heller något fel på, och hjärnan är i god ordning den med, eller hur var det nu? Hör inte, ser inte, minns inte. I alla fall. De höll på ett tag, men sen var det bara bebis och bebis som gällde igen. Och Annelie satt i soffan och sa ingenting.

Sen när hon gick hem var det nog några som tänkte att den där magvärken kunde vara bevis på att de hade rätt, att hon redan har en bulle i ugnen. Ditplacerad före eller efter bröllopsresan. Ja, det lär visa sig så småningom.

Jag vet inte vad jag tror. Eller jag vet vad jag tror. Jag tror att lilla Annelie var oskuld när hon gick till prästen. Kanske lilla Anders också. Men sånt kan man missbedöma, och jag tänker inte fråga, har inte med det att göra. Om jag har rätt så vore det nära ett mirakel om hon redan är med barn. Och inte så lyckat heller, de kunde behöva en tid för sig själva. Hitta sig själva och varandra innan det kommer barn med i bilden. Hon har inget sagt, men jag känner i lilltån och stortån att det kanske inte bara var en dans på rosor i London. För mycket press på att allt ska bli perfekt, gissar jag. Det är ingen bra början.

All vår början bliver svår, som det heter i visan. Första gången är sällan någon lätt sak. Det är så mycket som ska stämma, och så mycket som kan gå snett. Den ena vill för mycket och den andra vill för lite, eller tvärtom. Den ena är för full och den andra är för nykter. Ja, herregud.

Jag minns min första, det var inte himlen direkt, och inte helvetet heller. Det var rätt fort över, själva den Stora grejen. Förspelet var långt så att det räckte och blev över. Konstig prick, min första. Vad hette han? Det minns jag inte längre, och det är ändå inte så länge sen. Hur ska det bli när man blir gammal?

I alla fall, han kunde hålla på och hålla på, hur länge som helst, men när vi äntligen skulle ta Det Stora Steget och Göra Det, då gick (!) det fort som fan. Lika bra, tyckte jag. Jag tror att jag hade tröttnat redan innan vi hade börjat. Träffades vi överhuvudtaget något mera efter den där gången? Jag tror inte det.

Sen träffade jag Kjell och blev kär. Det höll längre. Längre än en enda gång, menar jag, och jag var som sagt så kär.

Det var lite annorlunda när jag var yngre och var mera i farten. Jag var rent livrädd för att jag skulle bli med barn. Nej, det var inte enkelt. De vet inte hur bra de har det nu för tiden. Ingen ångest.

Första gången med en ny är inte heller alltid så enkelt, även när man hunnit vara med om en del. Det är nytt och upprepning på samma gång. När jag träffade min bättre hälft då... Nej, det skriver jag om en annan gång. Eller inte!