På kontoret, en arbetskamrat, Annelie

”Å vad ni är söta ihop, du och Anders. Ni ser så fina ut när ni kommer tillsammans på morgonen. Det syns verkligen hur bra ni två passar ihop.”

”Tack.”

”Får jag titta på ringen, jag tror inte jag har sett den ordentligt. Vilka smala fingrar du har. Men ringen är jättesöt.”

”Tack så mycket.”

”Nu längtar du väl efter att få bo ihop också? Börjar renoveringen bli klar så ni kan flytta in?”

”Ja nästan.”

”Allt behöver inte vara helt färdigt, en del kan man ta sen vartefter, huvudsaken är att man får vara tillsammans, eller hur?”

”Ja.”

”Ni kommer att vara jättelyckliga i eran fina lägenhet, det känner jag.”

”Tack. Tack så mycket.”

Annelie

Ser ut genom fönstret, det saknar gardiner, jag kommer att sakna utsikten från min egen lägenhet. Lägger handen på fönsterbrädan, den är kall. Jag kommer att vänja mig, jag ska köpa och sätta upp nya gardiner. Vi ska skaffa nya gardiner.

Hur kunde jag inbilla mig, hur kunde jag tro?

Vill vara som alla andra,

vill vara normal,

vill kunna glädjas.

Vrider på ringen på min vänstra hand.

Det är en vacker ring. Köpt

därför att vi två hör ihop,

därför att vi vet att vi hör ihop,

därför att vi vet att vi kommer att

höra ihop för resten av livet.

Ringar av guld. Binder

hårt och binder för alltid.

Därför att jag ändå aldrig kommer...

Därför att jag vill.

Därför att jag vill.

Därför att jag vill glädjas.

Därför att jag vill visa att

jag är normal, att

jag också kan få en man.

Därför att jag vill visa att

en man vill ha mig.

Hur kunde jag tro att jag inte var en avvikelse, jag som alltid...?

Jag som aldrig brytt mig. Nu bryr jag mig, jag bryr mig om vad andra tycker och tänker och säger. De säger att vi ser så lyckliga ut, jag och du, att vi har sånt äktenskapstycke, att vi passar så bra ihop, att vi är som skapade...

Vi är som skapade för varandra.

Du för mig, jag för dig.

Vrider ringen runt, runt, runt,

hur kunde jag inbilla mig...

Det är så livet är,

det är så det ska gå till.

Man träffar någon.

Man blir förtjust. Man pratar,

man lär känna varandra.

Man blir ännu mer förtjust.

Man letar lägenhet. Man gifter sig.

Man gör en gemensam resa,

man har sex, man kommer hem,

man flyttar ihop och lever lyckliga,

det är så man gör.

Bara inte jag, för jag är inte... vill inte tänka på det. Tänker inte på det. Allting fortsätter som om ingenting hänt, ingenting har hänt.

Vi sätter upp nya tapeter i lägenheten, vi målar köksluckorna, vi målar taket, taket ramlar ner. Du packar ner dina möbler från pojkrummet i flyttkartonger, jag packar ner mina möbler från min lägenhet.

Min egen lägenhet, jag vill inte, packar ner alla mina saker, tar ner mina gardiner, jag vill inte, lägger ner mina böcker, jag gör det, jag tänker inte.

Tänker på hur bra allt kommer att bli, att jag aldrig mer kommer att vara ensam, att från och med nu är det vi två, vi som passar så bra ihop, vi som trivs så bra ihop, vi som förstår varandra så bra.

Hur kunde jag inbilla mig att det skulle vara enkelt. Det är enkelt. Det är bara att göra.

Hur kunde jag tro att det skulle vara enkelt, att det bara skulle fungera, bara så där, utan problem, hur kunde jag tro. Jag trodde, var säker på, visste det skulle ordna sig, det skulle gå. Jag hade ingen aning. Vill inte tänka på det, vill backa tiden, vill sudda ut, stryka över, gå tillbaka och göra om.

Det var för tidigt, det var inte dags än, jag var inte redo. Slidkramp, det är ett ord som du aldrig kommer att få höra mig säga högt. Du skulle inte förstå vad det betyder. Jag förstår inte, finns det?

Det fanns inga tvivel, du ville, jag ville, det var som det skulle. Jag är inte som man ska. Jag är inte som en riktig kvinna ska vara, jag är ingen kvinna, jag är ingen, du säger det ordnar sig, hur kunde jag inbilla mig...

Du tänker att det kommer att ge med sig med tiden, och sen kommer allt bli bra. För mig också, det tänker du.

Tittar på den nyinköpta sängen, plasten sitter kvar.