Han hade fångat henne

ville ha, smaka, äta kropp och själ

vildaste blick i glödande ögon

slickande tunga vattnade kärlekens gom

längtan rann ur mungipa

Hon var så bräcklig

mjuk och pulserande varm

skir i grova händer

då djurets hunger

rev i kroppens lemmar

slet sig loss, vansinnigt vrålande

och lät honom där sona

så många års tystnad

Röd färgades himmel och jord

av solnedgångens spegling

i livets ljuvligt spröda skönhet

hennes liljevita hals, blottad inför honom

handledernas tunna sidenhud

och oskuldens blå

fick dova hammarslag

sorgsna, såsom hjärtats närhet

i tystnadens saknad

att ljuda, om och om igen

Ty Hon förblev den enda

han någonsin

ville ha...