Hemma hos Sigrid, Sigrid ensam

”Grattis på namnsdagen, Sigrid lilla.”

”Tack ska jag ha. Skål!”

”Skål.”

Sigrids dagbok

Det märks verkligen att det är höst nu, det blir mörkt tidigare för varje dag. Bara mysigt, tycker jag. Då får man tända ljus och sätta på sig en mjuk kofta, och dricka något värmande, te eller något starkare.

Allt det där har jag gjort i kväll, tänt ljus, satt på mig allra mjukaste koftan, och hällt upp ett litet glas med sherry. Måste fira att det är min namnsdag idag, fast ärligt hade jag helt glömt bort det. Det är ingen som bryr sig om namnsdagar längre, inte i min bekantskapskrets i alla fall.

När jag var barn var det annorlunda. Vi firade alltid våra namnsdagar, det var så bra att vi hade det utspritt över hela året också. Jag tror inte att morsan och farsan tänkte på det när de döpte oss, fast helt säker är jag inte. Kanske är det därför jag heter Sigrid. För att det firas på hösten. Inte alls för att morsan hade läst en bok som hon blev så tagen av, och hoppades att jag skulle bli författare om jag fick samma namn.

Som hon påstod ibland, när jag klagade. Tyckte inte alls om mitt namn när jag var ung. När jag var yngre, ung är jag än. Tyckte just att Sigrid kändes så gammalt. Lillgammalt, och jag var inte lillgammal, ansåg jag. Jag var just så många år som jag var. Nu vill jag inte räkna åren längre. Fast firar födelsedagar gör jag ändå, vill inte missa några tillfällen till fest.

Och ikväll firar jag namnsdag. Om jag hade kommit ihåg igår skulle jag ha köpt mig något fint. Idag var allt stängt. Ett smycke skulle jag ha köpt. Kan man få för många? Nej, skulle inte tro det. Det behöver inte vara så dyrt, bara det glittrar. Nåja, det glittrar i mitt ljus, det duger bra det med.

Jag känner mig så nöjd i kväll, så där riktigt tillfreds. Törs jag säga det, eller utmanar jag ödet då? Jag tror att jag törs säga det. Och skulle det vara så att jag faktiskt utmanade ödet, så är det i alla fall bättre att ha varit nöjd för ett tag, än att ha gått omkring och varit ständigt missnöjd. Vilket får mig att tänka på något Annelie sa i fredags. Hon och Anders skulle ha hela helgen för sig själva, och på något sätt verkade det inte som om Annelie såg fram emot det med någon större entusiasm. Som om hon hellre skulle ha tillbringat helgen med hans föräldrar, eller till och med sina egna föräldrar, än ensam med sin man.

Jag föreslog att hon skulle passa på och göra lite extra mysigt när det för en gångs skull bara var de två utan gamlingarna svansande runt benen, men hon nappade inte riktigt på det. Inga tindrande ögon. Inget glitter där inte.